Debatt: Sverige har stängt dörren för vartenda barn på flykt

Den 12 december drar Musikhjälpen igång årets kampanj: ”En tryggare barndom på flykt från krig”. Just nu är 42 miljoner barn på flykt i världen. Det är siffror som är svåra att ta in, att omvandla till barn, till individer, till människor, från vårt trygga perspektiv.

Historiskt har vi som land tagit emot många, både familjer och ensamkommande. Efter 2015 ansåg politiken att antalet människor vi tog emot var så högt att vi som stat behövde andrum. Då hade 35 000 barn kommit utan sina föräldrar, under bara 2015, och den 24 november stängdes gränserna. Det talades om en svensk systemkollaps.

Musikhjälpens kampanj som nu ska pågå en vecka – lämnar den utrymme för eftertanke? Vilka är det vi samlar pengar till och hur tar vi hand om dem? Här? I vårt trygga land?

Kanske vet inte gemene man hur det blev för dem som kom och de som kommer hit. Många av de här barnen diskvalificeras från statligt och kommunalt stöd, och lever på nåder i beroendeställning till välgörenheten eller landsmän i ytterområdena. I många skolklasser går idag papperslösa barn där föräldrarna står utan möjlighet till försörjning, är de utan föräldrar så är de oftast inkvarterade i madrassboende eller bor hos andra familjer, som redan är trångbodda.

En ung asylsökande mamma från Somalia, passerade Agape med sina två små barn för något år sedan. När de fått avslag på asylansökan, fick de lämna Migrationsverket och socialtjänsten sa till mamman på ett besök där vi deltog, att de inte kunde göra något för henne, men de kunde omhänderta hennes barn som är födda i Sverige. I det mediala flödet ser vi ibland hur byråkratin gör just det, ger utvisningsbeslut åt föräldrar men uppehållstillstånd till deras barn. Hur kan det vara trygghet?

Det Sverige idag erbjuder barn på flykt är en uppväxt och ett vuxenblivande utan rättigheter. Vi vet ju inte än utfallet av diskussionerna i buren på Musikhjälpen, men det vi behöver fråga oss är hur en tryggare barndom för barn på flykt ska se ut? Måste det i så fall inte också innebära att vi tittar inåt, på oss själva? Pengar är nödvändigt för att skapa förändring, men det räcker inte. Strukturen behöver granskas och förändras i grunden, såväl internationellt som nationellt för att leva upp till internationella konventioner.

Tidöavtalet är tydligt, ett paradigmskifte och ett steg bort ifrån FN:s mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Istället är det reglerad invandring, restriktiv kvotflyktingpolitik, förslag på att kunna riva upp permanenta uppehållstillstånd och göra dem tidsbestämda. Den trygga barndomen för barn på flykt kommer alltså att ske i stora flyktingläger, eller via organisationer som arbetar i länder där mottagandet inte ännu är strypt. Vi är flera organisationer som bett om taltid i buren men nekats, vi som möter dem som kom som barn och nu är unga vuxna som vuxit upp men fortsatt flykt i vårt land. Jag hoppas verkligen att våra röster får höras.

Agape åkte förra året genom ­Europa och följde upp dem som ­efter fem-sju år i Sverige valt flykten från Sverige. I förra veckan, kom det besked från en av de ungdomarna som lyckats ta sig till Irland, han hade hängt under en lastbil, för att komma på färjan från Frankrike. Hur kan det vara trygghet och vad har vi för ansvar för dem som flyr vårt land?

Musikhjälpen kommer att få oss att öppna både hjärta och plånbok i december. Julen kommer att smaka lite bättre efter det. Vi ger och känner oss goda. Men faktum kvarstår, att det samhälle och den samtid vi lever i och de val vi gjort innebär att vi stängt dörren för vartenda barn på flykt. Att vi förvägrat dem möjligheten till en trygg barndom genom att rösta fram och acceptera den migrationspolitik vi nu har. En migrationspolitik som slutat handla om att trygga tillvaron för barn på flykt, utan mer om krav på prestation för den som passerar nålsögat in i vår välfärd.

För att erbjuda någon en trygg barndom hade vi behövt välja en politik som öppnar upp, som är stolta över det mottagande vi en gång representerat och som väljer att utveckla det för att bli ännu bättre. Ett samhälle där vare sig politiken eller vi som medborgare tillskriver den enskilde ansvar för att integreras, utan istället väljer att sätta fram en stol till vid köksbordet. Välkomnar, bjuder in, ställer upp. En politik och ett samhälle som både kan och vill erbjuda trygghet för barn på flykt. Det har vi tyvärr inte idag.