Debatt: Svenonius vårdvision är en byråkratisk mardröm

Varje vecka kommer det nya larm från personal på huvudstadens sjukhus. Svårt sjuka patienter förpassas till korridorer och förråds­utrymmen medan de får vänta i dygn på en vårdplats. Sjuksköterskor och läkare ropar efter mer resurser och fler kollegor, men får istället nya sparkrav med vändande post. Både patientsäkerhet och arbetsmiljö äventyras.

Samtidigt visar flera granskningar att de pengar som faktiskt satsas på vården sällan används 

på bästa sätt. Allt större andelar av de personalresurser som anställs är byråkrater snarare än händer i den faktiska vården. Värst är det i Region Stockholm. Här har 62 procent av alla nyanställningar sedan 2008 varit administratörer, handläggare och chefer, skriver Svenska Dagbladet. Det är en svindlande siffra.

En av de främsta orsakerna till den svällande byråkratin i Region Stockholm är högerstyrets ihärdiga privatiseringar av vården. Regionen har nu 39 olika vårdval och hela 4 000 vårdgivare att hålla koll på. För att hålla liv i ett system där patienten kan välja fritt krävs enorma resurser för att skriva och följa upp avtal och för kontroll av vårdgivarna, konstaterar forskaren Patrik Hall. Det är inga muntra slutsatser. Vad värre är: allt detta hade kunnat förutses innan stockholmarnas gemensamma vård slogs sönder i tusen bitar och såldes ut till ­högstbjudande.

Trots den dystra statistiken verkar Stockholms finansregionråd Irene Svenonius (M) inte begripa konsekvenserna av sin egen politik. Hon pratar ofta och gärna om att privatiseringarna ska leda till mindre administration och en ­effektivare vård, när alla andra kan se att utvecklingen går i rakt motsatt riktning.

Centralt i regionen läggs mer och mer resurser på saker som kommunikation och varumärkesbyggande. Under trettonhelgen skickade Region Stockholm ut dagliga pressmeddelanden med lugnande citat från den högsta ledningen, och statistik om tillgängliga vårdplatser som av vittnesmål från personalen på de överfulla akutsjukhusen att döma tycktes hämtade ur en alternativ verklighet.

Även ute i verksamheterna har privatiseringsivern lett till ökad byråkrati. 48 procent av vårdpersonalens arbetstid går åt till pappers­arbete. En stor bov i dramat är vårdvalen som gör att sjuksköterskor måste sitta och skriva fakturor i stället för att träffa patienter.

Det är hög tid att vi tar de här varningsflaggorna på allvar och drar i nödbromsen när det gäller fortsatta privatiseringar inom vården. Vi kan inte ha en politik så förblindad av ideologi att den ignorerar de problem den ställer till med. Vi måste konstatera att marknadsexperimentet är ett misslyckande och prova något annat. Det är dags att ta tillbaka kontrollen över vår gemensamma vård. Det förtjänar stockholmarna.