Debatt: Stridsflyg till Filippinerna visar att reglerna för vapenexport är för klena

Vi lever nu i en tid där idén om att ett samhälle byggt på mångfald och inkludering är möjligt ifrågasätts mer än någonsin.

I april i år trädde en ny lagstiftning om den svenska vapenexporten i kraft. Sverige är nu det första landet i världen som har ett demokratikriterium för sin vapenexport. Många slog sig för bröstet för vår svenska godhet. Ungefär sex månader senare, i mitten av oktober, stod det klart att Filippinerna är mycket intresserade av att köpa in ett stort antal svenska stridsflygplan efter en intensiv uppvaktning från den svenska flygplanstillverkaren SAAB.

Inget konstigt med det. Eller?

För att ge en kort bakgrund: Filippinernas president Rodrigo Duterte har jämfört sig själv med Hitler. Han utreds just nu av Internationella brottmålsdomstolen för att ha utfört tusentals utomrättsliga avrättningar av missbrukare och diverse andra grupper. Han har också uppmanat sin armé att skjuta kvinnliga rebeller i vaginan. Samma armé som nu Sverige alltså kan komma att förse med vapen.

I mina öron låter det som att det nya demokratikriteriet inte riktigt fyller sitt syfte, om syftet nu är att förhindra vapenexport till diktaturer.

Några som däremot tycker att den nya lagstiftningen är tillräcklig är Centerpartiet. Centerpartiet har visserligen kritiserat lagen för att inte ge tillräcklig öppenhet och transparens, samt att regeringens ansvar borde vara tydligare. Två rimliga invändningar. Samtidigt lyfter man fram det positiva i att den nya lagen ger långsiktiga förutsättningar för svensk försvarsindustri och att exporten därför inte ska begränsas mer. Som så många gånger förut undrar jag: är Centerpartiets humanism mer än bara ord i ett partiprogram?

I valrörelsen var Centerpartiets valslogan “Framåt!”. Framåt för jämställdhet, framåt för grön tillväxt, framåt för medmänsklighet. Men att garantera tillväxt i vapenindustrin på bekostnad av mänskliga rättigheter, är det verkligen att föra Sverige framåt? För mig är det att fega ut när man kunde ha tagit ställning och att lägga sig platt för industrins vinstintresse, oavsett vad det får för konsekvenser. Politik handlar om prioriteringar och Centerpartiet prioriterar ekonomisk vinning för vapentillverkare över att säkerställa mänskliga rättigheter i konfliktdrabbade länder. Det stämmer mer överens med valsloganen “Bakåt!”

En hel del har dock redan hunnit hända sedan den nya vapenexportlagen trädde i kraft. Till exempel så har Brasilien, det land som köper in mest krigsmateriel från Sverige, fått en ny president. Jair Bolsonaro heter han och i likhet med Filippinernas president verkar han sakna all förmåga till respekt för mänskliga rättigheter, bland annat genom att planera bygget av motorvägar genom Amazonas och titulerar sig själv som stolt homofob. Huruvida vapenexporten till Brasilien nu kommer att upphöra tack vare demokratikriteriet är inte beslutat, men att vi ens behöver fundera på det visar att lagstiftningen är alldeles för mesig.

Aldrig någonsin har det varit viktigare för oss som tror på humanism och medmänsklighet att stå upp för det. Världen behöver modiga politiker som vågar ta ställning mot antidemokratiska krafter. Därför har Centerpartiet nu, i ljuset av Bolsonaros nyblivna presidentskap och Dutertes flygplansaffärer, en ypperlig chans att tänka över sitt ställningstagande kring den nya lagstiftningen. Är den verkligen tillräcklig? Om svaret på frågan fortfarande är ja borde man fundera på om man verkligen är på väg framåt.