Opinion
Debatt: Statens nya uppgift: Att hålla uppe börskurserna
Dagens ETC.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Ett märkligt fenomen under den nuvarande krisen är att trots att arbetslösheten stiger, produktionen sjunker och tillväxten sjunker, så stiger börserna igen. Detta fenomen förvånar även luttrade börsanalytiker. Olika förklaringar har föreslagits. Till exempel att aktiehandlare trots allt ser ljust på framtiden på lång sikt, och att de mäktiga IT-företagen faktiskt tjänar stora pengar trots krisen. De flesta analytiker är dock överens om att de statliga pengar som pumpats in i finansmarknaden har haft stor betydelse.
Här i Sverige har Riksbanken inte officiellt hävdat att de pengar som ställts till bankernas förfogande var till för att hålla uppe börskurserna. När de första 500 miljarderna kom strax efter det stora börsfallet i mars i år så sades det att pengarna var till för att användas till förtagens investeringar. Men ibland slinter tungan även på en räv som Stefan Ingves. I en tv-intervju i juni råkade han försäga sig. Han sade att Riksbankens stora stödpaket till bankerna hade fått avsedd effekt, börskurserna vände uppåt igen. De 500 miljarderna till bankerna var alltså inte i första hand till för att förse företag med krediter som sades, utan för att stoppa fallet på börsen.
De stora bankerna, börsspekulanterna och den övriga finansmarknaden fortsätter att tjäna enorma pengar trots den djupa krisen. Och vi kan nog vänta oss att om börskurserna skulle gå ner igen så kommer nya statliga stödpengar. Stefan Ingves har sagt att Riksbanken kommer att göra ”det som krävs”. Det här är naturligtvis en absurd situation. Alla i samhället, utom den finansiella eliten, tvingas ta konsekvenserna av kapitalismens kris. Den finansiella eliten går fri tack vare skattebetalarnas pengar.
Det som karaktäriserar de senaste decenniernas kapitalism är att företagen tjänar mer pengar på spekulation och finansiella transaktioner än på produktion av varor. Detta kan uppfattas som förbryllande eftersom det enbart är det mänskliga arbetet som kan skapa värden. Om profiterna på spekulation ökar mer än profiterna på produktion så uppstår en bubbla. Men för att denna bubbla inte ska spricka och börserna rasa så krävs det att en aktör med i princip obegränsat med pengar intervenerar. Denna aktör är staten. Finanskrisen 2008-2009 visade vad som händer när staten inte i tid går in med pengar. När de amerikanska bankerna började förlora pengar på sina vidlyftiga utlåningar så reagerade inte den amerikanska staten. Det var till och med banker som gick i konkurs. Likviditetskrisen som uppstod blev mycket allvarlig för hela det finansiella systemet. Först då gick den amerikanska staten in med pengar. Sedan dess har man lärt sig. Bara efter några dagars börsfall i mars i år deklarerade nationalbankscheferna världen över att de skulle gå in med pengar. Även stora obligationsköp skulle göras. USA:s nationalbank lanserade en ny stödåtgärd, nämligen köp av mer eller mindre värdelösa företagslån. Riskabelt för en bank men inte för en stat.
Det som också håller uppe spekulationsprofiterna är den låga räntan. Ända sedan finanskrisen 2008/2009 har nationalbankerna haft nästan nollränta eller till och med minusränta, som i Sverige. Detta har inneburit att det varit oerhört billigt att låna pengar till spekulation, även under högkonjunktur. Världens låneskuld har stigit enormt under det senaste decenniet. Alla lånar; företag, stater, privatpersoner. Många tillverkningsföretag har tjänat mer pengar på sina finansiella spekulationer än på sin produktion. Om nu nationalbankerna tar på sig uppgiften att köpa upp värdelösa skuldpapper, så blir det ytterligare en statlig gåva till finansmarknaden.
Finansminister Magdalena Andersson har uttryckligen sagt i intervjuer under våren att hon har hållit nere statsskulden för att kunna använda låneinstrumentet när kriser som denna uppstår. Istället för att använda en ökning av statsskulden för att bygga ut välfärden använder hon alltså statsskuldsinstrumentet för att mildra kapitalismens kriser. När krisen är över kan hon återigen säga nej till en utbyggnad av välfärden med hänvisning till den höga statsskulden.
