Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Stå upp för asylrätten, Sverige!

Migranter vid gränsen mellan Belarus och Polen.
Migranter vid gränsen mellan Belarus och Polen. Bild: Oksana Manchuk/BelTA/AP

Dagens ETC.

Nyligen riktades världens blickar mot gränsen mellan Polen och Belarus och den humanitära katastrof som alltjämt utspelar sig där. Även om medieljuset riktats åt annat håll och flera människor genom EU:s ansträngningar förmåtts att återvända till sina hemländer, så finns det fortfarande människor som väntar vid gränsen. Människor som blivit brickor i ett cyniskt politiskt spel
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Rätten att söka asyl är ingen självklarhet. Asylrätten har förvisso gamla anor, men det var först efter den enorma förödelse och fördrivning som följde i andra världs­krigets spår som skyldigheten att låta människor söka asyl blev juridiskt bindande för stater. Genom FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna förklaras rätten att söka asyl vara en mänsklig rättighet, och flyktingkonventionen vidareutvecklar vem som har rätt till internationellt skydd som flykting och vad skyddet innebär.

Genom Sveriges medlemskap i EU har vi också förbundit oss att bereda skydd till personer som i sitt hemland riskerar att utsättas för exempelvis urskillningslöst våld, dödsstraff eller tortyr. Principen om non-refoulement – förbudet att återsända asylsökande till länder där de riskerar förföljelse eller tortyr, följer också av Europa­konventionen som sedan januari 1995 gäller som svensk lag. Hur många liv som har räddats tack vare asylrätten är omöjligt att veta.

Nu tycks pendeln ha svängt. Människovärdet och respekten för mänskliga rättigheter ställs i samhällsdebatten inte sällan mot intresset att skydda stater och nationsgränser. Asylrättens kärna attackeras allt hårdare från flera håll.

Vi ser hur flera EU-länder använder olagliga pushbacks för att handgripligen hindra människor från att ta sig fram till gräns för att utnyttja sin rätt att söka skydd. Asylrätten ifrågasätts och ignoreras, något som illustreras med plågsam tydlighet av den pågående humanitära katastrofen vid EU:s gräns, bland annat mellan Polen och Belarus, och EU:s hantering av densamma. Lettland, Litauen och Polen förefaller systematiskt och ogenerat ha vägrat att ta emot asylansökningar vid sina gränser och dessutom vägrat tillträde för humanitära organisationer. Många regeringar, inklusive Sveriges, har talat om en ”attack” mot EU, men få har talat om attacken mot asylrätten.

För att ”skydda gränser och människor” har EU-kommissionen nu öppnat för undantag från medlemsstaternas skyldigheter gentemot asylsökande. Bland annat vill kommissionen ge Lettland, Litauen och Polen längre tid för att registrera asylansökningar, rätt att genomföra hela asylprocessen vid gränsen, möjlighet att sänka minimi­standarden gällande mottagningsförhållanden, samt införa begränsade överklagandemöjligheter och påskyndat återvändande. Kort sagt, en sänkt rättighetsstandard för alla asylsökande – även för barnfamiljer och utsatta grupper.

Det är självklart att EU har rätt att skydda sin gräns då en grundläggande tanke med Schengenområdet är den fria rörligheten mellan medlemsstaterna med kontroller vid yttre gräns men det ger ingen anledning att kompromissa med asylrätten eller andra mänskliga rättigheter.

De föreslagna undantagen som begränsar staternas skyldigheter ska gälla i sex månader, men vad händer sedan? Migrationen kommer inte att upphöra; den går i vågor och byter riktning, men är ett självklart och ökande inslag i vår tids globaliserade världsordning och den måste hanteras politiskt och socialt. Det finns inte mycket som talar för att de medlemsstater som i dagsläget i princip inte vill ta emot några asylsökande alls kommer att rösta för ett gemensamt regelverk enligt den migrationspakt som kommissionär Ylva Johansson har arbetat fram. Och i så fall till vilket pris? Asylrätten kan aldrig värnas genom att inskränka den. Om asylrätten inte är effektiv och utkrävbar är den till sist inte mer värd än pappret den är skriven på.

En ljusglimt i sammanhanget är att EU-domstolen har fastställt att rätten att söka asyl gäller även vid EU:s yttre gräns och att push-backs är förbjudna. Här har kommissionen en oerhört viktig roll att spela, då kommissionens uppdrag inte i första hand är att göra regeringar nöjda, utan att vara det gemensamma regelverkets väktare och se till att det efterföljs av alla. Respekten för mänskliga rättigheter måste vara en grundpelare i den värde­gemenskap som ligger till grund för EU-samarbetet.

Asylrätten är ingen naturlag, men den är en grundläggande mänsklig rättighet som måste värnas i alla lägen. För alternativet – att rättigheter inte tillerkänns människor för att de är människor utan i stället är knutna till medborgarskap eller annan grupptillhörighet – är en farlig väg att vandra. Det har historien visat och det ser vi dagligen exempel på i vår omvärld och i möten med människor som söker vår hjälp.

Vi menar att frågan om EU:s gemensamma ansvarstagande för att hantera migrationen på ett humant och rättssäkert sätt och värna asylrätten är och förblir en ödesfråga, både för unionen och för de människor som söker sin tillflykt undan krig och förföljelse här. Vi förväntar oss att det också är Sveriges förhandlingslinje i Bryssel.

00:00 / 00:00