Debatt: Släng utredningen i papperskorgen

Tisdagen den 6 juli lämnade ­Hyres­kommissionen sitt be­tänkande ”Läge och kvalitet i hyressättningen” (SOU 2021:58) till regeringen. Utredningen har gjorts på uppdrag av Justitiedeparte­mentet, som gav kommissionen ”brett mandat att överväga åtgärder från statens sida” för att hyran i befintliga hyresrätter i landet, ska spegla lägenheternas marknadsvärde.

Grunden till direktivet speci­ficeras som följer:

”I stora delar av landet råder det bostadsbrist. Det är därför viktigt att de befintliga bostäderna utnyttjas på ett effektivt sätt. En av förutsättningarna för det är att det finns en tillräcklig rörlighet på hyresmarknaden.”

Målet med utredningEN är att ”låta lägenheternas geografiska läge få ett större genomslag i hyressättningen”. Hyreskommissionen föreslår i sin utredning åtgärder staten bör vidta, och konstaterar bland annat att lägesfaktorn ska beaktas i högre utsträckning än idag. Men kommissionens hänvisning till brister i rörlighet på hyresmarknaden, det vill säga en uppfattning om att boende i hyresrätt flyttar för sällan och bor ”fel”, grundar sig i missförståndet att de större lägenheterna i hyresbeståndet bebos av pensionärer utan barn, medan barnfamiljer tränger ihop sig i mindre lägenheter. Detta är ett påstående som saknar grund, en myt som sedan länge har ifrågasatts av bostadsforskare. Motsvarande resonemang förs sällan när det gäller bostadsrätter och villor, där ett förslag om att ensamstående äldre ska tvingas flytta från sitt hem för att öka rörligheten på bostadsmarknaden, är i stort sett otänkbart.

Det finns god anledning att ifrågasätta grunden till direktivet. Ett effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet bör rimligen utgå ifrån hyresgästers betalningsmöjlighet, inte så som beskrivet i utredningen, vår betalningsvilja. Med rörlighet på hyresmarknaden åsyftas i praktiken att det är låg- och mellan­inkomsttagare som bor i städernas mer centrala delar som ska flytta på sig. Men varför ska vårdbiträden, busschaufförer, förskolepersonal och alla andra människor med livsviktiga men lågt betalda yrken inte kunna bo nära sin arbetsplats? Varför ska den som pensionerats, blivit sjuk eller av annan anledning har en liten försörjning, tvingas bort från sitt hem, bara för att de råkar bor centralt?

Vi är förfärade över statens direktiv till Hyreskommissionen, och den utredning som nu lagts fram, där hyresgäster med låg inkomst förväntas ”konsumera” färre kvadratmeter, i städernas periferi. Coronapandemin borde ha lärt oss att påtvingad segregation och trångboddhet inte bara är orsaken till socioekonomiska problem och försämrad livskvalitet, utan att det även riskerar att cementera och fördjupa uppdelningen mellan ­fattiga och rika, genom att göra de mer centralt belägna delarna av staden oöverkomliga för låg- och medel­inkomsttagare.

Vi vill istället, att det som ska väga tyngst för hyresnivån är fastighetens skötsel, samt dess ­underhålls- och förvaltnings­kvalitet. Rätt väg till att bekämpa bostadsbristen och bostadsojämlik­heten är att staten tar ett större ansvar för hyresgästers rättigheter, samt för att bygga flera hyresrätter av god standard och rimliga hyror som är tillgängliga för alla. Släng utredningen i papperskorgen!