Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Skydda våra äldre – sluta leka affär med äldrevården

”Samtidigt blir det märkligt att privata aktörer skall kunna göra vinst på äldreomsorg i lugna tider men inte kunna ta ansvar för verksamheten fullt ut när situationen skärps”, skriver debattören.
”Samtidigt blir det märkligt att privata aktörer skall kunna göra vinst på äldreomsorg i lugna tider men inte kunna ta ansvar för verksamheten fullt ut när situationen skärps”, skriver debattören. Bild: Foto: TT/Fredrik Sandberg

Dagens ETC.

Man leker köp och sälj med våra äldre i en verksamhet där ersättningsnivåerna har urholkats i årtionden. Om politiker och myndigheter menar allvar med att skydda de äldre måste äldreomsorgen överföras till kommunal regi, höja ersättningen och ge människor fasta heltidsarbeten. Det skriver Lena Ericson Höijer, sektionsordförande i Kommunal Stockholm Mitt.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ingen kan låta bli att bli förskräckt över att så många människor på våra äldreboenden och i hemtjänsten blivit sjuka i covid-19 och avlidit. Ett stort lidande för den drabbade och för anhöriga som står maktlösa och inte ens kan vaka vid dödsbädden. Som Björn Wiman skrev i DN tar sjukdomen inte endast livet ifrån oss, utan även döden.

Många pekar på den stora personalomsättningen, många korttidsanställda samt brist på både utbildning och skyddsutrustning som förklaring på att smittan tagit sig in i äldreomsorgen. Det stämmer sannolikt.

Men varför ser det ut så? Svaret tror jag handlar om både ekonomi och organisation.

Ersättningsnivåerna för äldreomsorg har under flera årtionden urholkats. I Stockholm började det redan under nittiotalet med anbudsupphandling som pressade ner priset, lägst anbud vann. Idag är modellerna annorlunda men ersättningarna har permanentats på orimligt låga nivåer. Dessutom är biståndsbesluten allt snålare. Det har blivit svårare att få en plats på äldreboende och tiden för insatser i hemtjänst räknas i minuter. Störst skada har kanske ändå systemet med beställar- och utförarorganisation gjort. Man leker handelsbod, köp och sälj, med våra äldre. Biståndshandläggarna köper äldreomsorg, plats på äldreboende eller hjälp från hemtjänst, av olika utförare, som kan vara kommunal eller privat verksamhet.

Enligt Socialtjänstlagen är det människors behov som skall avgöra vilket bistånd som beviljas. I praktiken är det ändå budgeten som styr. Biståndsenheten i kommunen har en viss summa pengar att köpa äldreomsorg för.  Om man riskerar att överskrida ramarna så får handläggarna order om att vara mer restriktiva i sina bedömningar. I Stockholm får ofta inte ens multisjuka äldre personer plats på boende. När de väl får flytta in är de så medtagna att den genomsnittliga tiden de lever är cirka fyra månader. Statistiken för hela landet innebär att var femte person dör efter en månad. Eftersom de som flyttar in på boende är så dåliga så är omsättningen stor och boendets ekonomi osäker. De behöver snabbt få en ny person som flyttar in när någon avlider. Står en lägenhet tom blir det problem.

Samma situation med osäker ekonomi gäller för hemtjänst. Ersättningssystemen ser lite olika ut i kommunerna men de flesta utförare får betalt för den hjälptid som faktiskt ges till den äldre personen. Om någon har ett stort omvårdnadsbehov så får enheten en hög ersättning. Med ett stort omvårdnadsbehov följer såklart att det behövs mer personal. Om personen sedan avlider, eller trots allt får en plats på boende, så försvinner ersättningen. Enheten riskerar att stå med för stor personalstyrka i förhållande till inkomsten.

Både hemtjänst och äldreboenden har fasta utgifter i form av lokaler och utrustning. Det som däremot kan vara flexibelt, är om man har många korttidsanställda. I värsta fall personer som avlönas per timme och rings in från dag till dag likt tidigare epokers daglönare.

Det säger sig själv att personer som accepterar så dåliga villkor oftast är de som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, som saknar vårdutbildning och kanske har brister i svenska språket. De vill naturligtvis försörja sig och kämpar för att få en fast anställning. De innebär att de gärna tackar ja när de blir inringda, deras erfarenhet är att de inte endast förlorar inkomst utan dessutom ligger sämre till om de säger nej, de tappar anställningstid. Efter ett år med tidsbegränsad anställning har man enligt Lagen om anställningsskydd företräde till ny anställning. Om jag blir inringd från dag till dag så innebär det att jag behöver arbeta 360 arbetspass. Har man väl fått företrädesrätt så är det lättare att kvalificera sig för fast anställning. Många verksamheter sätter därför i system att byta ut sina vikarier innan de når ettårsgränsen. Detta är påfrestande för den fasta personalens arbetsmiljö, när de väl lärt upp en vikarie är det dags att skola in nästa. Men det är framförallt förödande för kunskapen hos personalen och för kontinuiteten i verksamheten. På många håll är andelen korttidsanställda trettio procent. Var tredje anställd är ”timmis”!

På grund av den höga sjukfrånvaron just nu, är det många ”timmisar” som får arbeta. De tjänar både pengar och samlar anställningstid. Nu begär vi att de ska tacka nej till detta för att de har lite ont i halsen.

Att ersättningarna till äldreomsorgen pressats ner märks på schemaläggning och personalbemanning. För att få ett schema som täcker dygnets alla timmar sju dagar i veckan till så lågt pris som möjligt behöver man många huvuden. Det får man med hög andel deltidsanställda vilket i sin tur innebär att en större mängd personer cirkulerar på arbetsplatsen. Ofta uppstår det luckor i bemanningen som täcks med schemarader där personer går in och enbart arbetar tillexempel varannan helg. I praktiken innebär det ofta att man ringer in personal på dessa rader från helg till helg. Den här typen av hårdbantade arbetstidsscheman ger också ofta att vissa arbetspass är extremt långa, i värsta fall från sju på morgonen till nio på kvällen. På dessa pass är sjukfrånvaron hög, det är omöjligt att orka, med minsta lilla förkylning.

Många pekar på bristen på skyddsutrustning inom äldreomsorgen. Visst har det tagit tid att få fram den och fullständig skydd saknas fortfarande på många håll. Det är naturligtvis sjukt att skyddsombud tvingas lägga skyddstopp och ännu mer upprörande att Stockholms stad överklagar Arbetsmiljöverket föreläggande om munskydd och visir vid patientnära arbetet. Samtidigt är det viktigt att veta att man inte enbart skall ha skyddsutrustning, utan också kunna använda den på rätt sätt. Att sätta på sig och framförallt ta av sig, munskydd, handskar, förkläden och visir kräver kunskap och övning. Helst skall hela proceduren sitta i ryggmärgen, särskilt om du skall göra det i en stressig situation. Tar du av dig förklädet fel eller på fel plats så sprider det smitta, istället för att skydda. Skyddsutrustning kräver erfaren och utbildad personal.

Även den stora graden av privatiseringar har påverkat. Tillgången på skyddsutrustning har generellt varit bättre på arbetsplatser inom Stockholms stad jämfört med privata vårdgivare, eftersom stadshuset tillsatt en central funktion som köper in och distribuerar material. Stadsdelarna har också uppmanats att tillsätta specialteam som får särskild utbildning och enbart arbetar med personer som är eller misstänks vara smittade av covid-19.

Nu finns förslag på att Stockholms stad skall få ett samordningsansvar för hela äldreomsorgen i Stockholms stad, att kunna omfördela personal, skyddsutrustning och andra resurser mellan både kommunala och privata verksamheter. Det kan absolut vara nödvändigt i den akuta situationen. Samtidigt blir det märkligt att privata aktörer skall kunna göra vinst på äldreomsorg i lugna tider men inte kunna ta ansvar för verksamheten fullt ut när situationen skärps. Jag tycker att läget idag visar att det får vara nog med nyliberala experiment med våra äldre. Det mesta av verksamheten måste återkommunaliseras och endast icke vinstdrivande organisationer tillåtas.

Personalen inom äldreomsorgen är de som har den bästa kunskapen om hur arbetet behöver organiseras för att bli så bra som möjligt för våra äldre. Vi som arbetar i vården måste få ett större inflytande över vårt arbete.

Om politiker och myndigheter menar allvar med att de vill skydda våra gamla så finns det ett antal saker att göra.

I det korta perspektivet:

Skaffa fram den skyddsutrustning som behövs utifrån personalens riskanalys.

Snabbutbilda personal i hur skyddsutrustning skall användas.

Ge en godkänd introduktion till alla vikarier, tillexempel den som Socialstyrelsen tagit fram.

Ge så många som möjligt anställningstrygghet.

Sätt ihop specialteam både på boenden och i hemtjänst som sköter dem som är misstänkt eller konstaterat covid-19-sjuka. Dessa team behöver utbildning och skall enbart arbeta med denna målgrupp.

Testa all personal inom äldreomsorgen så fort som möjligt.

På medellång sikt:

• Varje avmattning i pandemin, även tillfällig, måste användas för att utbilda personal. Både vikarier och de med fast anställning måste få uppdatering och fortbildning i smittskydd.

• Säkerställ tillgången på skyddsutrustning mer långsiktigt.

• Ge personalen större inflytande över hur arbetet organiseras.

Långsiktigt:

• Avskaffa systemet med beställare och utförare.

• Återför det mesta av äldreomsorgen i kommunal regi.

• Höj ersättningsnivåerna ordentligt och ge enheterna en stabil ekonomi.

• Basera verksamheten på fast anställd personal som arbetar heltid.

• All personal skall erbjudas adekvat utbildning för äldreomsorgen genom arbetsgivaren.

• Se till att grundbemanningen täcker även korttidsfrånvaro för att minimera behovet av vikarier.

• Rimliga scheman som minskar sjukfrånvaron.

00:00 / 00:00