Debatt: Skydda miljöaktivister med feministisk politik

Enligt organisationen Global Witness dödades förra året 197 miljö- och människorättsaktivister i samband med protester mot gruvor, plantager, tjuvjakt, skövling av regnskogar och infrastrukturprojekt som dammbyggen. Det är ett snitt på fyra mord i veckan.

Redan 2001 pekade CIA ut de mänskliga konsekvenserna av klimatförändringarna som det största säkerhetshotet för framtiden och en hållbar utveckling. Särskilt pekade man på att extrem vattenbrist skulle skapa konflikter och stora migrationsflöden i takt med att odlingsbar åkermark försvann.

Nu är vi där. CIA hade rätt. I dag är kopplingen mellan klimat och säkerhet ett faktum som tar sig uttryck i allt från terrorgruppers ökade inflytande till en värld med miljontals klimatflyktingar.

Världsbanken har konstaterat att FN:s mål för hållbar utveckling omöjligt nås om inte klimatförändringarna stoppas. Redan 2030 kan 100 miljoner fler människor än vad som tidigare uppskattades drabbas av extrem fattigdom på grund av torka, översvämningar och stigande hav. Konsekvensen kan bli en dramatisk ökning av konflikter kring naturresurser som vatten och odlingsbar mark.

Miljöaktivister fängslas och utsätts systematiskt för hot, våld och förföljelse av polis och storbolags privata säkerhetsstyrkor. Enligt EU-finansierad forskning pågår mer än 2 300 konflikter kring vatten, odlingsbar mark, miljöfarliga utsläpp och utvinningsindustrier. Den utveckling vi ser är att tunga privata aktörers tillgång till ändliga resurser såsom vatten och jordbruksmark säkras på bekostnad av små lokalsamhällen.

Ofta går kampen mot exploatering av naturresurser och landområden hand i hand med kampen för jämställdhet. ”Precis som gruvan misshandlar arbetarna, så misshandlar männen oss kvinnor.” Citatet kommer från Lolita Chavez feminist och miljöaktivist från Guatemala. Hon har under dödshot tvingats till ett liv i exil för sin kamp mot en stor gruvindustri. För denna kamp har de gröna nominerat henne till Europaparlamentets Sacharovpris.

Lolita Chavez kämpar både för miljön och för kvinnors rättigheter och menar att det inte går att skilja på frågorna. När människor, natur och samhällen exploateras av utvinningsindustrin riktas maktlösheten och ilskan mot den egna folkgruppen i stället för mot förtryckaren: staten eller gruvbolaget. Hon har själv upplevt att männen som arbetar i gruvan tar ut sin frustration på den egna familjen. Det kan handla om misshandel, mobbing, uteslutning, förtal eller skambeläggande.

Chavez kamp visar hur könsmaktsordningens negativa effekter på samhällens utveckling förstärks av rovdriften på naturresurser och klimatfrågan. Till och med institutioner som Världsbanken och FN säger numer att jämställdhet är en förutsättning för att vi ska klara klimatutmaningen och en hållbar utveckling.

Trots detta tydliga budskap går exempelvis 92 procent av de globala medel som öronmärkts för klimatsatsningar till en teknikintensiv sektor som främst gynnar stora mansdominerade företag i västvärlden. Väldigt små medel avsätts för anpassning av livsvillkoren på lokal nivå för fattiga kvinnor i utvecklingsländer. Mindre än en procent går till gräsrotsinitiativ ledda av kvinnor i små lokalsamhällen. Dessutom exkluderas dessa kvinnor ofta från ”gröna” projekt och grönt kapital beroende på att kvinnor inte kan ärva eller äga den mark som de brukar.

Klimatfeminism handlar om hur vi ska uppnå en jämställd, rättvis och hållbar utveckling. Kvinnor är avgörande förändringsaktörer i kampen för en hållbar framtid. Därför behövs en grön feministisk klimat- och säkerhetsagenda som skyddar miljöaktivister och på allvar kan utmana de som roffar åt sig av våra gemensamma resurser.