Debatt: Skolinspektionens rapport bidrar till stigmatisering

I debatten lyfts Skolinspektionen senaste granskning av förskolor och skolor i Göteborg, vilken bland annat belyser vilka styrkor och brister skolorna har. Något som dock inte går att utläsa i rapporten är hur händelserna i omvärlden påverkar skolan. Det ger en känsla av att det mitt i Sverige 2016 existerar en verklighet med helt andra villkor än de som beskrivs i Skolinspektionens granskning.

Det handlar om skolor som har en stor genomströmning av elever, där fokus ligger på att stabilisera den sociala miljön och försöka finna former för en undervisning som gör att eleverna kan utvecklas mot målen för skolan. Dessa skolor är också de som tar emot flest nyanlända, varav många är flyktingar och har stort behov av stabilitet.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att ta emot barn som är på flykt är en självklarhet för dessa skolor och det hade varit värdefullt att få höra statens beskrivning av hur de nyanlända barnen finner sig tillrätta i sin nya situation och i sitt nya land. Det hade också varit värdefullt att få insikt i hur de skolor som tar emot barn på flykt påverkas av detta. De konflikter som skapat flyktingsituationen stannar inte vid gränsen till Sverige och de motsättningar som syns i det politiska rummet är lika tydliga och påtagliga bland barn som bland vuxna. I dessa skolor handlar barnens utveckling mot målen ofta om att personalen varje dag måste hantera existentiella frågor parallellt med kunskapsutvecklingen.

I Skolinspektionens rapport går det att läsa om hur väl skol­orna lever upp till skollagens och läroplanernas krav och hur de dokumenterat att varje barn får den utbildning de har rätt till. Men hälften av grundskolorna som fått anmärkningar i rapporten är skolor som har det största mottagandet av nyanlända och som befinner sig i områden där andelen nyanlända ständigt förändrar den sociala miljön.

Tre av Göteborgs tio stadsdelar tar emot 70 procent av alla nyanlända, vilket medför att skillnaderna i livsvillkor hela tiden ökar. Trots stort folkligt engagemang (exempelvis Refugees Welcome) är en tydlig signal till flyktingar att de inte är välkomna, vilket fördelningen i Göteborg tydligt visar. Mottagandet och skyddet ges av de redan utsatta och demokrati och mänskliga rättigheter åsidosätts för att bevara välståndet för alla oss som redan har.

För att stödja skolorna ger staten bidrag som baserar sig på antalet nyanlända elever. Det totala anslaget beräknas utifrån antal folkbokförda elever, vilket är långt ifrån det faktiska antalet – ibland mindre än hälften. Dessutom beräknas antalet elever utifrån en annan definition av nyanlända än skollagen, där endast personer som anlänt till Sverige de senaste två åren – och inte fyra som skollagen fastslår – ingår.

Det sorgliga är att de skolor som gör de största uppoffringarna för människovärdet och för samhällsansvaret är samma skolor som kritiseras för att de inte fungerar. De extraordinära insats­er som samhället borde göra i en gemensam storsatsning blir till formella krav på skolorna. Det är dessa krav som får huvudmännen att reagera och kräva ytterligare insatser från skolorna, istället för att lägga all kraft och nödvändiga resurser på att stödja rektorer och lärare i de skolor som varje dag arbetar med att rädda mänskligheten.

Skolinspektionen må företräda barnen och barnens rättigheter, men den brister när det gäller att placera skolorna i ett sammanhang där villkoren blir synliga, vilket gör att skolorna stigmatiseras ytterligare av Skolinspektionens kritik.

Det finns formella skäl till kritiken, men frågan är på vilket sätt samhället stödjer barn, lärare och skolor att hantera effekter av samhälls- och omvärldsförändringar. Dessa skolor kan inte ensamma klara av att hantera de konflikter och svårigheter som inte ens politiken på nationell nivå klarar av.

Jan Mellgren och Lars Havstad

Debattörerna är verksamma vid Center för Skolutveckling i Göteborg men skriver som privatpersoner.