Debatt: "Sjöfarten ska följa Parisavtalet"

Denna vecka väntas FN:s sjöfartsorganisation, IMO, besluta hur den internationella sjöfarten ska förhålla sig till kampen mot den globala uppvärmningen. Nu har sjöfartssektorn chansen att antingen börja hjälpa, eller fortsätta att stjälpa klimatarbetet.

IMO agerar inte

Jag kommer att leda Europaparlamentets delegation vid IMO:s konferens och det är med blandade känslor jag förbereder mig inför uppgiften.

Visserligen finns det tecken på att världens länder kan komma att enas om ett första steg mot en strategi för arbetet att minska sjöfartens växthusgasutsläpp. Det vore i så fall en välkommen utveckling, eftersom IMO länge sinkat arbetet med att minska utsläppen av växthusgaser.
Men historien har lärt oss att IMO ofta saknar viljan att agera.

Redan i Kyotoprotokollet, som undertecknades år 1997, uppmanades IMO agera för att minska sjöfartens klimatutsläpp. Det är mer än 20 år sedan. Men i stället för att sätta upp konkreta mål för att minska utsläppen av växthusgaser har sjöfartssektorn och IMO dragit klimatarbetet i långbänk. Som om det fanns all tid i världen.

Inget kunde vara mer fel, klockan tickar och sjöfartens utsläpp måste omedelbart minskas genom konkreta åtgärder.
 
I dag svarar sjöfarten för omkring tre procent av världens samlade utsläpp av växthusgaser. Men utsläppen beräknas öka avsevärt framöver, med upp till 250 procent fram till år 2050.
Sjöfartens utsläpp kan då komma att utgöra närmare 20 procent av världens samlade koldioxidutsläpp. Vi talar alltså om en växande industri som spås goda framtidsutsikter. Därför är det viktigt att tillväxten blir hållbar.

En fråga om liv och död

Samtidigt hotas flera länder i Stilla Havet att utplånas på grund av stigande havsnivåer, till följd av att isarna smälter på grund av den globala uppvärmningen.

För dessa länder är detta en fråga om liv och död. Om inte utvecklingen vänds kommer länderna att skoningslöst försvinna.
Trots att klimatutsläppen från sjöfarten stadigt har ökat, har sektorn hittills visat sig ovillig att ta sitt fulla ansvar i kampen mot klimatuppvärmningen. Först efter idoga påtryckningar beslutade IMO år 2011 att införa energieffektiv design för nya fartyg, i syfte att minska bränsleförbrukningen.

År 2016 antog så IMO äntligen en färdplan för att bemöta sjöfartens klimatpåverkan. Det är steg i riktning, men fullständigt otillräckligt för att möta klimatutmaningen.
Medan andra transportmedel och industrisektorer kommer att tvingas minska sina utsläpp avsevärt framöver finns det i dagsläget inga lagkrav på att sjöfarten ska minska sina utsläpp av växthusgaser.

Öka inte sjöfartens utsläpp

För att nå Parisavtalets målsättning att begränsa den globala uppvärmningen till väl under 2 grader och allra helst till under 1.5 grader, måste hela samhället – och alla sektorer – bidra.

Då är det inte hållbart att sjöfarten beräknas öka sina utsläpp istället för att minska dem. När världen ställer om för att rädda klimatet kan inte en enskild sektor med stora utsläpp åka snålskjuts på andras klimatarbete.Jag driver på för att sjöfartens utsläpp ska läggas i linje med Parisavtalets 1.5-gradersmål. Det innebär att sektorns utsläpp måste minska på såväl lång som kort sikt. Jag vill se:

• Ett långsiktigt mål att minska sjöfartens utsläpp med 70-100% till år 2050 jämfört med år 2008:s nivåer.
• Att farten sänks för transporter, vilket kan minska fartygsutsläppen med upp till en tredjedel. Dessutom innebär det att kostnaderna för bränsleförbrukningen minskar.
• Ökat arbete med energieffektiv design för nya fartyg, så att potentialen här tas tillvara. Studier visar att det går att snabba på den här utvecklingen och därför bör kraven på energieffektiv design tidigareläggas från år 2025 till år 2022.

Det är min förhoppning att IMO:s första steg mot en eventuell strategi för att minska sjöfartens växthusgasutsläpp kommer att återspegla dessa krav. Det är nödvändigt om vi ska klara Parismålet och om sjöfarten ska ta sitt ansvar och börja hjälpa det globala klimatarbetet.