Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Segregering av barn måste få ett slut

Bild: Ulf Palm/TT

ETC nyhetsmagasin.

Den svenska skolan är på väg att skapa parallellsamhällen om utopin är att separera elever utifrån deras förutsättningar, skriver specialpedagog Jens Jörnbom.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte ETC nyhetsmagasin som står för åsikten.

Flera politiska partier föreslår idag att skolan ska utgå från barnets förmåga och placera eleven i en grupp där den hör hemma. Olika klasser baserat på diagnoser ska därför öka. Som att barn med exempelvis ADHD tillhör en annan människoart. En generell inkluderingstanke är dessutom boven, trots att de som uttalar sig inte har kunskap om begreppet inkludering i svensk skolkontext. 

Personal i skolan vet hur besparingar ständigt ska tillgodoses samtidigt som målen ska öka. Endast mätbara mål ska dock öka, inte hur man exempelvis respekterar olikheter eller andra mer ”mjuka värden”. Detta har pågått under lång tid och har skapat brist på utbildad personal, brist på tid att planera, samverka och tillgodose barnens behov. Det är många som inte tycks se vilka indirekta konsekvenser detta leder till.

För vad händer när bristen på ekonomiska, organisa­toriska och professionella resurser är så märkbar? Jo, eleven som avviker det minsta från normen får inte sitt behov tillgodosett och svårigheter, som innan var måttliga, blir istället extremt påtagliga. Tänk er exempelvis att gå i årskurs 9 och aldrig få tillräckligt stöd för att ta sig an en kortare text. Eller att gå flera år i grundskolan och alltid ses som den utåtagerande eleven eftersom den saknat adekvat stöd.

Allt detta ovan har lett till att segregerande lösningar ökar, främst i form av särskilda undervisningsgrupper. Elever hamnar så långt utanför skolan när stödet brister att de skickas iväg till annan plats som sista utväg. Och nu menar flera politiker att dessa segregerande grupper ska öka. Som om att dessa elever har fått tillräckligt med stöd men ändå inte lyckats i den reguljära undervisningen. 

Varför återinför vi inte exempelvis psykopatklass, CP-klass eller OBS-klass igen? De har alla ett gemensamt syfte, nämligen att flytta på de elever som ”inte klarar” den reguljära undervisningen. Inte var det tal om då, eller idag, om vad som var/är bäst för barnet eller hur en sådan placering kan stigmatisera redan utsatta elever. Denna förlegade syn på barn måste få ett slut.

Flera studier visar på vikten av just inkluderande skolor och miljöer. Metastudier visar hur elever i behov av särskilt stöd lyckas bättre i den reguljära undervisningen, både akademiskt och socialt (Mansouri et al., 2022; Hehir et al., 2016), men framför allt att toleransen och synen på andra barn med funktionsnedsättningen förbättras när de möts i samma undervisning (Dell’Anna et al., 2019). Även de elever utan funktionsnedsättningar lyckas minst lika bra i inkluderande skolor och miljöer (Kart & Kart, 2021). Hur kan en skola där barn med och utan funktionsnedsättningar inte möts vara vägen framåt?

När sju av åtta riksdagspartier anser att ADHD-klasser ska införas bör man ha klart för sig att dessa lösningar idag endast ses som fullt legitima utifrån den otroliga nedgång svensk skola har fått stå ut med. Funktionsnedsättningar kommer att förvärras och cementeras om utopin är segregation. Det finns därför två vägar att välja. Antingen fortsätter de begränsade och minskade ekonomiska, organisa­toriska och professionella resurserna till skolan. Eller så tar politikerna och samhället ett krafttag för att skapa en skola och samhälle där alla är välkomna att umgås och utvecklas med varandra. För ett land som Sverige borde det vara självklart.