Debatt: Civil olydnad visar oss att demokratin är frisk

Klimatrörelsen har under senare år gjort att debatten om civil olydnad tagit fart. Debattklimatet var under en period väldigt uppskruvat med personligheter som Jan Emanuel, ”SD-Tobbe” med flera. Dessutom med stöd av enskilda åklagare och poliser som vill flytta de straffrättsliga gränserna för civil olydnad från ohörsamhet mot ordningsmakten till de betydligt allvarligare brotten sabotage eller sabotage mot blåljusverksamhet. En gränsförflyttning som våra domstolar än så länge hållit emot.

Vår klimatminister har uttryckt förståelse för aktivism, men i samma andetag anfört att politiskt engagemang är ett bättre sätt att nå framgång. Hennes eget exempel tyder dock på motsatsen. De svenska utsläppen av koldioxid har ökat under hennes tid som minister. 

De som försvarar civil olydnad åberopar ofta historiskt framgångsrika rörelser som skäl till varför civil olydnad är bra. Allt från suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt till Mahatma Gandhis kamp för Indiens frigörelse och amerikanska medborgarrättsrörelsen brukar åberopas. 

Problemet är att dessa exempel härrör sig till odemokratiska system. Svarta i USA hade inte samma rättigheter som vita. Samma sak för kvinnor i början av 1900-talet eller indier före frigörelsen. Vi jämför äpplen med päron. En framgångsrik kamp historiskt, svarar inte på frågan varför vi i Sverige ska acceptera civil olydnad 2025. Vi lever redan i en fullvärdig demokrati.

Klimatministern har alltså, trots sitt misslyckande som klimatpolitiker, bra fog för sin ståndpunkt. Varför ska civil olydnad tolereras i ett demokratiskt land med fri åsiktsbildning och demonstrationsfrihet fastställd i grundlag? Vi kan alla rösta, engagera oss i politiska partier, debattera, demonstrera och lägga ut våra åsikter på sociala medier. Varför ska då civil olydnad accepteras? Frågan är berättigad.

Svaret är enligt min mening rättvisa och försvar mot ett totalitärt system. 

Alla människor är inte ägnade att bli politiker eller debattörer. Många av oss anser dessutom att det är svårt att skriva under på ett helt partiprogram. Ibland finns det heller inte tid att invänta en långvarig, politisk process. Klimatkrisen är akut men politiskt inflytande tar lång tid att bygga. Ibland har den enskilde inte heller många andra möjligheter än civil olydnad. 

Ju färre röster, desto mer enkelriktad politik.

Många, mig inkluderat, bedömer att regeringen bryter mot gällande klimatlag och internationella åtaganden i klimatfrågan. Men vi har ingen juridisk möjlighet att stämma staten för dessa brott. I dessa och liknande fall tycks fredlig, civil olydnad vara de enskilda medborgarnas enda möjlighet att agera. 

I totalitära stater har regimerna tagit ifrån medborgarnas rätt till civil olydnad med en uppfostrande ”håll-dig-på-mattan-politik”; Kina, Ryssland, Kuba med flera. Är det så motståndarna till civil olydnad vill ha det? Själv menar jag tvärtom att fredlig, civil olydnad i själva verket är ett tecken på att demokratin i ett land är frisk. 

I ett rättvist samhälle måste så många röster som möjlighet få höras. Inte bara politiker eller välfinansierade lobbyister. Så många perspektiv som möjligt ska utgöra beslutsunderlag. Ju färre röster, desto mer enkelriktad politik.

I försvaret av yttrandefrihet, demokrati och rättvisa måste därför också försvaras fredliga aktivisters rätt att protestera. Motsatsen till frihet förskräcker.