Seglivade myter rapas upp igen på DN Debatt

Hans Åkerlind hävdar i sin debattartikel att dagens bostadsbrist startade 1940, under brinnande världskrig och materialbrist, och har sen dess aldrig upphört. Att bostadsnöden byggdes bort av staten och allmännyttan, hyresreglering övergick till kollektiva förhandlingar och det fanns ett överskott av bostäder i Sverige från 70- till 00-tal är inget som Åkerlind verkar ha noterat. Dagens bostadsbrist är i själva verket ett resultat av att staten drog sig tillbaka från finansieringen i början av 90-talet, och lämnade hushåll och företag att själva bära risken för investeringarna, vilket gett oss för få och för dyra bostäder.

Åkerlind hävdar att svensken bor med mycket större yta än i andra länder, och att detta är hyresregleringens fel. Efter en sökning på EU:s statistikmyndighet Eurostat visar det sig vara fel. Svenskarna istället ligger nära EU-genomsnittet för procent av befolkningen som bor i underutnyttjade hem. Och antal rum per person? 1,8, också det runt EU-snittet. Länder med fler rum per person och fler underutnyttjade hem är bland annat Nederländerna, Finland och Frankrike.

Vidare menar Åkerlind att hyrorna i Sverige utvecklats under inflationen. Det stämmer inte heller. Mellan 1991 och 2022 har boendekostnaden i hyresrätt mer än dubblerats, medan inflationen ökat priset på övriga varor med endast 60 procent.

Ersattes byggandet av hyresrätter med bostadsrätter från tidigt 90-tal, som en konsekvens av avskaffandet av de statliga byggsubventionerna? Åkerlind verkar mena det, men inte heller där har han rätt. Mellan 1994, när staten fasats ut och nyproduktionen av hyresrätter skulle leva på egna meriter, och 2022, har det i genomsnitt årligen färdigställts cirka 10 800 hyresrätter, mot cirka 8 300 bostadsrätter. Endast under sex av dessa 29 år har det byggts fler bostadsrätter än hyresrätter, och sedan 2018 har det färdigställts mellan cirka 22 000 och cirka 26 000 hyresrätter årligen, vilket verkar motbevisa Åkerlinds påstående att det inte är möjligt att bygga hyreshus i Sverige.

Blir hyrorna billigare gentemot inkomsterna? Ja och nej. Vi har funnit att hyran i en genomsnittlig trea i en nyproducerad hyresfastighet ligger stabilt på cirka 45 procent av en medianinkomst över tid, givet att den inte subventionerats, och anses då vara ganska dyr. Efter att den byggts förhandlas den årligen och hyran ökar som regel i en långsammare takt än den generella löneökningstakten, dvs den blir billigare. Mot slutet av fastighetens tekniska livslängd, det vill säga efter cirka 50 år, tar den istället runt 20 procent av medianinkomsten.

Det som Åkerlind missar är att det äldre billigare beståndet inte förblir billigt i all evighet, utan renoveras, och får då en hyresökning på cirka 60 procent vilket gör att hyran ökar till cirka 35 procent av medianinkomsten. För hela hyresgästkollektivet tar hyran cirka 27 procent av den disponibla inkomsten i anspråk, en siffra som legat stabilt under många år.

Det är lätt att hamna snett när man återupprepar seglivade myter istället för att se till fakta. Den svenska bostadsförsörjningen står inför stora problem, med markförsörjning, med finansiering i lågkonjunktur och obalanser i skattesystemet.

Men hyresgästernas möjlighet att förhandla hyran kollektivt utgör ett skydd mot plötsliga hyresökningar, och har gjort hyresrätten till både en trygg upplåtelseform och en lönsam investering. Det är inte där skon klämmer.