Debatt: Ryska tvångsadoptioner väcker obehagliga minnen

Nyheten om att ukrainska barn förs bort för att tvångsadopteras i Ryssland är fruktansvärd, och för dem av oss som själva utsatts för illegala och oetiska adoptioner blir det en stark påminnelse om vad vi själva gått igenom. Att barn utnyttjas för politiska och ideologiska intressen är inget nytt för oss, ändå blev det något av ett slag i magen när vi läste Svenska Dagbladets rapportering om detta (25/8). Inte nog med att de ger stort utrymme åt Inga Näslund, före detta anställd på Adoptionscentrum, att beklaga sig över förfaranden som hennes tidigare arbetsplats i nuläget själv utreds för, Adoptionscentrum beskrivs dessutom som en ”barnrättsorganisation” istället för det mer adekvata ”adoptionsförmedling” som trots allt är huvudsyftet med deras verksamhet.

Det kan vid det här laget knappast ha undgått någon att Adoptionscentrums verksamhet just nu granskas i en omfattande utredning som regeringen tillsatte i oktober 2021 och vars syfte är att undersöka oegentligheter vid internationella adoptioner till Sverige. Adoptionscentrum står även bakom majoriteten av de hundratals Chileadoptioner som sedan 2017 ingår i en brottsutredning i Chile. Merparten av dessa adoptioner förmedlades under den chilenska militärdiktaturen och en svensk representant för Adoptionscentrum pekas ut för att ha medverkat till att barn stals från sina förstafamiljer, förseddes med falska födelseregistreringar och utresedokument och sedan flögs till Sverige där man kringgick chilenska regler och adopterade barnen i förtid. 

Det Inga Näslund förfäras över i SvD:s artikel har mycket gemensamt med förfaranden som svensk adoptionsverksamhet själv står bakom: Barn som aldrig skulle ha skilts från sina familjer har förflyttats – flera av dem tillhörande urfolk – och det har fifflats med barns identiteter och bakgrundsinformation. Ideologiska intressen har ibland varit styrande, som när vi adopterade skulle hjälpa svenskar att bli mer ”toleranta” genom vår hudfärg, och dagens adoptioner handlar främst om vuxnas ofrivilliga barnlöshet. 

Svensk adoptionsförmedling har och förmedlar än idag adoptioner från en rad tveksamma länder och regimer, där det inte borde komma som en överraskning för någon att barns och kvinnors rättigheter körs över. Trots upprepade larm om handel med barn, omöjligheten att garantera varifrån barnen kommer och korrupta förfaranden fortsätter Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd att ge auktorisation åt svenska förmedlingar att verka i sådana länder.

Inga Näslund är förstås medveten om detta, och har med all säkerhet kunskap om såväl den svenska utredningen som den chilenska brottsutredningen. Ändå får hon i SvD:s artikel det att låta som om svensk adoptionsförmedling är fri från problem. Ända sedan nyheten om de illegala adoptionerna från Chile nådde Sverige i januari 2018 har Adoptionscentrum vägrat ta ansvar. De har skjutit över skulden på de chilenska mödrarna och påstått att de ljuger och de har menat att adoptionerna skedde under annan tidsanda, men det har väl aldrig varit tillåtet att stjäla barn? 

Trots att det framkommit att Adoptionscentrums egna med­arbetare vid tiden för dessa adoptioner inte visste varifrån barnen kom utan bara ”tackade och tog emot”, så vidhåller de att allt de gjort varit rätt och riktigt. 

I ljuset av allt detta blir det en ytterligare förolämpning av alla de offer som Adoptionscentrum skördat under åren när en före detta anställd tillåts förfäras över ett annat lands illegala adoptionsförfaranden.