Debatt: För riksrätt behövs det mer än impopularitet

Gunnar Jonsson skriver i sin ledarartikel (DN 12/5 -16) om president Dilma Rousseffs ansvar i Brasiliens aktuella kris. Snarare än att hävda att ett nytt val kan vara en nystart för en av de tio största ekonomierna i världen, hade det varit rimligare att diskutera vikten av en omfattande politisk reform, vilket flera internationella medier har gjort.

Gunnar Jonssons åsikter och förslag visar inte bara på okunskap om Brasiliens historia och politik, utan också på avsaknad av respekt för de brasilianska medborgare som, i ett fullt legitimt val, röstade fram Dilma Rousseff som president. Det är också förvånande att svenska medier väljer att låta nästan bara vita svenska män tolka och förklara verkligheten i Brasilien när det finns så många politiskt och ekonomiskt kunniga brasilianska kvinnor i Sverige.

För de som verkligen är insatta i hur Dilma Rousseffs politik har sett ut är det lätt att förstå att den har aldrig kommit i närheten av att vara socialistisk. Hennes regering har socialdemokratiska drag men starka allianser med näringslivet och mer konservativa delar av samhället. Detta bidrog till att ett betydande antal av Arbetarpartiets (PT) mer traditionella väljare har anslutit sig till partier som PSOL (Socialism- och Frihetspartiet).

Vi förstår att Gunnar Jonssons argument är enkla och begränsade till makroekonomiska frågor utan hänsyn till den sociala utvecklingen. Det världskända och prisbelönta välfärdsprogrammet Bolsa Família har bidragit till att ca 50 miljoner brasilianare (ungefär en fjärdedel av befolkningen) har lämnat den extrema fattigdomen bakom sig. För första gången i Brasiliens historia har hembiträdens yrke reglerats av en ny lag som ger dem rätt till bland annat a-kassa, sjukförsäkring och övertidsersättning. Det är viktigt att poängtera att 93 procent av hembiträden är kvinnor och 61,6 procent är svarta kvinnor, vilket ger en tydlig bild av Brasiliens historia av slaveri, rasism och sexism.

Att utgå från presidentens ledarstil som den enda anledningen till ett minskat stöd är minst sagt naivt och lättsinnigt. Det är värt att nämna att vicepresidenten har ännu mindre stöd av befolkningen. Även om man med visst rätt kan påstå att Arbetarpartiet har tappat kontakt med och förtroende bland sina gräsrötter visar det på en kvinnofientlig syn på politiken när man lägger skulden på Dilma Rousseff personligen.

En annan problematisk punkt i Gunnar Jonssons analys är att han ignorerar mediernas inflytande i hur regeringen uppfattas av brasilianare. Det är ingen hemlighet att eliten i Brasilien kontrollerar både politiken och medierna. Reportrar Utan Gränser har nyligen rapporterat hur några få mediebolag, ägda av cirka 30 familjer som har starka kopplingar till högerpolitiker och sektorer i näringslivet, bestämmer över nyheterna i Brasilien. I den nybildade regeringen äger 7 av 23 ministrar radio- eller tv-stationer. Ställer vi detta mot det svenska medielandskapet, där så starka kopplingar mellan medierna och politiker är otänkbara eftersom det är ett hot mot demokratin, är det lätt att se hur antidemokratisk den nya regeringen är.

I Brasilien fanns det 2014 nästan en tv-apparat per invånare. En befolkning som hellre köper en tv än ett kylskåp visar tydligt hur information i landet sprids och lätt kan ligga till grund för manipulering. Landet upplevde i slutet av 90 talet en djupare kris än den vi ser idag även om media försöker måla upp en bild som säger motsatsen. Arbetslösheten nådde då 14,4 procent av den arbetsföra befolkningen, vilket, bland andra makroekonomiska förändringar i landets ekonomi, orsakats av bristande kvalificerad arbetskraft.

Att Gunnar Jonsson kritiserar Dilma Rousseffs protektionism och priskontroller är också något som förvånar oss eftersom det är mer än känt att de europeiska länderna har överlevt i 200 år och utvecklat sina marknader tack vare just detta. Så varför skulle inte utvecklingsländerna kunna göra det samma? Hela argumentationen präglas inte bara av sexism utan också av ett kolonialt perspektiv på utvecklingsländer.

Priskontroller och protektionism praktiseras fritt i Europa för att skydda nationella ekonomier, varför blir det fel när utvecklingsländer använder sig av dessa metoder? Likaså är bidrag, som Bolsa Família, ett legitimt sätt att korrigera ojämlikheterna som skapas av marknaden. I Brasilien syftar program som inkvotering av afrobrasilianare och urinvånare i universiteten, expansion av statliga universitet till mindre städer samt bidrag för universitetsavgifter till att korrigera historiska ojämlikheter mellan den vita eliten som har kontrollerat landet och alla andra som har exploaterats. I denna aspekt har Brasilien tagit ett rejält kliv tillbaka med tanke på att det inte finns en enda icke-vit eller kvinnlig minister i Michel Temers nya regering.

Marknadsreformerna som Brasiliens vicepresident Michel Temer redan har påbörjat visar klart och tydligt att målet är att gynna banker och hans politiska allierade och inte det brasilianska folket.  Åtstramning löser varken sociala, politiska eller ekonomiska problem, vilket vi lätt kan konstatera om vi bara tittar på den nuvarande situationen i England.

Men är Dilma Rousseffs riksrättsåtal en kupp eller inte? Vi är eniga om att det inte handlar om en kupp där våld eller hot om våld har använts. Det är däremot klart och tydligt att det handlar om en strategisk process där en väldigt liten men otroligt inflytelserik samhällssektor försöker ta makten utan hänsyn till Brasiliens grundlag. Dessutom sätter det ett farligt prejudikat när man försöker avsätta en president utan att denna är anklagad för brott på riksrättsnivå enligt landets konstitution. När den politiska eliten har fullt stöd av medierna behöver de inte militären, vilket var fallet 1964.

Juliana Moreira
Journalist, egenföretagare och konsult inom IT samt kulturproducent.

Leticia Pontes
Jurist, egenföretagare och konsult inom interkulturell kommunikation.

Paola Sartoretto
Doktor i medie- och kommunikationsvetenskap.