Debatt. .

2021-10-01 09:15
  • Bild: AP/TT
  • Beatrice Eriksson, ordförande i föreningen Repatriate the children.  Bild: Christian Andersson
    Beatrice Eriksson, ordförande i föreningen Repatriate the children.
Puffetikett
Dagens ETC

Regeringens plikt är att ta hem alla svenskar från Syrien

Att håna regeringen för att ha hämtat hem svenska kvinnor och barn från Syrien under kontrollerade former är inget annat än okunskap – att falla för populistiska utspel som syftar till att ta kortvariga politiska poäng och att bidra till att underminera myndigheters uppdrag, skriver Beatrice Eriksson, ordförande i föreningen Repatriate the children.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per månad

Från

39 kr

Beställ här!

Beställ senast söndag 24 okt så får du en hel månad för bara 39 kr.

Betala per år

Från

1500 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per år. Avsluta när du vill.

Sedan sex svenska barn räddades från fånglägret Roj i nordöstra Syrien i början av september har debatten kring deras mammor, och samhällets mottagande av dessa, rasat. Oppositionspolitiker och debattörer anklagar både myndigheter och beslutsfattande politiker för att “agera med flathet” och beskriver hanteringen som ett “haveri”. Kritiken riktas både mot att de svenska medborgare fått komma hem (trots att varje medborgare under internationell lag har rätt att återvända till sitt hemland) och hur mottagandet har sett ut. Först kritiseras regeringen för att man skapat ett för omfattande mottagande, sedan för att mottagandet ska ha varit för bristfällande.

Det har varit en surrealistisk debatt delvis byggd på felaktiga uppgifter, där även programmet Agenda i SVT bidragit till att politisera frågan på ett sätt som snarare reflekterar en törst efter sensationella nyhetsrubriker än en presentation av fakta.

Låt oss därför backa ett par steg och börja med att konstatera att det finns inte, och har aldrig funnits, några trovärdiga eller hållbara alternativ till att upprätthålla den svenska rättsstaten och att under kontrollerade former ta hem de svenska medborgarna för att ge barnen stöd och utreda vuxna som misstänks för brott.

Att håna regeringen för att ha hämtat hem svenska kvinnor under kontrollerade former är inget annat än okunskap – att falla för populistiska utspel som syftar till att ta kortvariga politiska poäng och att bidra till att underminera myndigheters uppdrag.

Den hårda kritiken mot regeringen borde snarare handla om varför man inte tagit hem dessa svenska medborgare tidigare, varför regeringen tillåtit att svenska medborgare hållits utomrättsligt frihetsberövade under förhållanden som FN likställt med tortyr, liksom vilka ansträngningar som görs för att säkerställa att inga svenska medborgare lämnas kvar.

Vi ser med oro att både den inkonsekventa hållningen från regeringen och den polariserande debatten riskerar att göda IS narrativ och gynna extremisters mål med att skapa instabilitet.

Fortfarande hålls svenska medborgare i dessa läger och fängelser, en majoritet är barn, de flesta under sju år. Det exakta antalet är dock inte känt. UD har successivt skrivit ned siffran på hur många svenska barn som finns i lägren. 2019 bedömde UD att det handlade om uppåt 100 svenska barn. 2020 var det officiella siffran 50-talet barn. 2021 har UD skrivit ned siffran till cirka 20 barn.

Vi vet att sju svenska syskon fick komma hem i maj 2019. Vi vet också att sex kvinnor med totalt elva barn kommit hem efter att ha smugglat sig ut från lägren sedan 2020. Det kan också finnas barn som har dubbla medborgarskap, och därför är på ett annat lands repatrieringslista, eller vars föräldrar av någon anledning inte vill ge sig till känna som svensk medborgare.

Men diskrepansen i siffror är ändå för stor för att inte ifrågasätta.

Var är barnen?

Har svenska barn dött, kidnappats, eller smugglats ut från lägren – under den tid som Sveriges regering har kunnat hämta hem dem?

Vår rädsla är inte ogrundad. Redan i mars bekräftade danska säkerhets- och underrättelsetjänsten, Pet, att barn har kidnappats av IS-celler potentiellt för att tränas till barnsoldater. I juli bekräftade det amerikanska försvarsdepartementet uppgifterna och förtydligade att IS har prioriterat att smuggla ut barn från lägren till militära träningsläger i den syriska öknen och varnade samtidigt för att dessa läger är en grogrund för IS-rekrytering och radikalisering.

Det framstår som att Sveriges regering tar mycket lätt på radikalisering och terrorism genom att låta barn och deras familjer vara kvar (en del går nu in på sitt femte år i fångenskap). Representanter från det kurdledda självstyret, AANES, som vi intervjuat för den nyligen publicerade rapporten "Waiting is Not An Option" från vårt besök i nordöstra Syrien i maj, berättar att det är en stor börda att hålla alla dessa fångar från närmare 60 olika länder. AANES saknar både resurser och kapacitet att hantera dessa fångar, och man vill helt enkelt inte ha dem där.

Som en civilsamhällesorganisation som erbjuder råd och stöd, blir vi kontinuerligt kontaktade av anhöriga till barn i lägren. De senaste månaderna har vi fått uppgifter om flertalet barn i både al-Hol och Roj, som inte varit bland dem som UD träffat vid sina konsulära besök. Vi informerar alltid UD om sådana uppgifter. Men det räcker inte att hoppas på att barnen har anhöriga som lyckas spåra barnen i lägren. Det är nästintill omöjligt för enskilda individer att få tillträde. Däremot kan svenska myndigheter agera.

Konsekvensen av den passiva hållning som regeringen har, i en av vår tids värsta humanitära katastrofer, är att svenska barn utlämnas till enorma risker och faror.

Repatriate the children har förståelse för den komplicerade situationen på plats i nordöstra Syrien men kräver svar på vad som har hänt med svenska barn som kan ha försvunnit under de drygt två år som Sverige har haft möjlighet att repatriera dem. UD måste förklara vad som har hänt med siffrorna och beskriva vad man gör för att garantera att inga svenska barn lämnas kvar.

Vad gäller barnens föräldrar behöver Sverige utifrån en rad anledningar också ta ansvar för dem. I ett rättssamhälle är det en självklarhet att lagar och konventioner gäller alla.  Relativiserar vi nu och gör undantag underminerar vi vår rättsstat och säkerhet. Vad vi behöver är fasthet i agerande, kunskap, samt ödmjukhet inför vad vi inte vet.

Till exempel, i debatten om barnens mammor finns ett behov av att nyansera bilden om vilka barnens föräldrar är. Bland kvinnor som reste till Syrien och Irak kan det både finnas dem som medvetet ville ansluta sig till terrorsekten och dem som är att betrakta som traffickingoffer – och allt däremellan.

Den brittiska människorättsorganisationen Reprieve har kartlagt de brittiska kvinnor som varit i det så kallade kalifatet och bedömer att en majoritet av dem är att betrakta som offer för trafficking under brittisk lag. Det finns anledning att tro att detta inte är unikt för brittiska kvinnor.

Ett annat förvillande tema i debatten är att de kvinnor som finns kvar i Syrien har beskrivits som de mest ideologiskt övertygade. Det stämmer inte nödvändigtvis. Anledningar till att de är kvar kan också vara till exempel att man inte velat riskera sina barns liv genom att smuggla dem genom en farlig konfliktzon eller att man inte haft tillgång till de ekonomiska medlen för att ta sig hem.

Generaliserande antaganden riskerar att färga mottagandet och missrikta resurserna från där de behövs bäst. Debatten i Sverige framstår också som snedvriden när allt fokus läggs på tio kvinnor med barn, när redan omkring 150 personer, varav de flesta män, återvänt till Sverige sedan flera år.

Det borde vara en självklarhet att samtliga som misstänks för brott utreds, att återvändandet sker under kontrollerade former med individuell uppföljning och att de som anses utgöra en säkerhetsrisk bevakas. Vi har ju ett system för detta.

Ett i vår mening rimligare fokus för kritiken borde vara vad beslutsfattare och myndigheter kan göra för att förebygga att fler radikaliseras och ansluter sig till våldsbejakande grupper.

I en ny rapport från Segerstedtinstitutet framgår det att tidiga larm om IS-resor ignorerades. Vi har samma erfarenhet när det gäller larm och varningar från anhöriga som tidigt vädjade om hjälp från myndigheter. Det är dags nu att lära oss av våra misstag, inte upprepa dem. Myndigheter behöver samarbeta tillsammans med civilsamhällesorganisationer och trossamfund där målet måste vara att bidra till att bryta den onda cirkeln av våldsbejakande extremism och att arbeta för att inte fler ska falla offer för väpnad konflikt.

Repatriate the Children

• Grundades av Patricio Galvéz, Gorki Glaser-Müller och Beatrice Eriksson efter att de varit med om att föra hem sju föräldralösa syskon från al-Hol 2019.

• Syftar till att ha en stödjande, rådgivande och upplysande funktion för anhöriga till barn, politiker och beslutsfattare, myndigheter, ideella organisationer och media i frågan om barnen i nordöstra Syrien.

• Målet är att samtliga svenska barn i Syrien omedelbart under kontrollerade former ska repatrieras till trygghet och säkerhet i Sverige med ett ordnat mottagande som beaktar barnens behov och skapar förutsättningar för rehabilitering och integrering.
Visionen är att Sverige ska vara ett land som står upp för barns rättigheter enligt Barnkonventionen, och att inga barn ska växa upp under IS eller någon annan våldsbejakande extrem rörelses påverkan.

Repatriate the children 
Beatrice Eriksson, ordförande