Debatt: Regeringen står passiv när kvinnor attackeras

I tider av rekordmånga väpnade konflikter, globala kriser och demokratisk tillbakagång är flickor och kvinnor de som drabbas hårdast. Samtidigt ser vi nu hur flera västländer, inklusive Sverige, skär ner i biståndet och tar steg tillbaka i det internationella arbetet för jämställdhet. Detta är både farligt och kortsiktigt. Regeringen står samtidigt passiv när flickors och kvinnors rättigheter attackeras direkt av Trump i Vita huset. I ett världsläge där demokratin pressas tillbaka, där kvinnors frihet begränsas och där välfinansierade värdekonservativa krafter vinner mark, borde Sverige ta på sig ledartröjan och ta initiativ till en global offensiv för ökad jämställdhet. 

2025 innehar Sverige det roterande ordförandeskapet i UN Women och utrikesministern har lovat att detta kommer att märkas i svensk utrikespolitik. Något som än så länge lyser med sin frånvaro. Ordförandeskapet sker under ett symboliskt viktigt år: det är 30 år sedan Pekingplattformen antogs – den mest progressiva globala handlingsplanen för jämställdhet och kvinnors egenmakt som finns på internationell nivå. Det har banat vägen för många framsteg. 

Men ordförandeskapet sammanfaller också med att Trumpadministrationen har återinfört The Global gag rule och lagt ner merparten av det amerikanska biståndet. Konsekvenserna är katastrofala för miljontals flickor, kvinnor och hbtqi-personer. Gag rule förbjuder bistånd till organisationer som arbetar med eller ens nämner abort och nu har tillgången till mödrahälsovård, preventivmedel och HIV-prevention begränsats kraftigt i många länder. 

Sett till de senaste årens och de senaste månadernas internationella utveckling har regeringen gjort ett historiskt misstag när de avskaffat den feministiska utrikespolitiken som visat sig effektiv och som fick stort internationellt genomslag. 

Andelen svenskt bistånd som går till jämställdhetsinsatser har sjunkit till den lägsta nivån på 25 år.

Nedmonteringen av jämställdheten i utrikespolitiken visar sig nu allt tydligare. Andelen svenskt bistånd som går till jämställdhetsinsatser har sjunkit till den lägsta nivån på 25 år. Det svenska kvinnliga medlingsnätverket har lagts ned, den globala jämställdhetsambassadören har tagits bort. Kärnstödet till UN Women halverades av regeringen, men har höjts just under ordförandeåret. Inga löften finns om detta är ett permanent höjt stöd, eller om det blir nya nedskärningar när regeringen lämnat ordförandeklubban vidare. 

Regeringen påstår att jämställdhet är ett "kärnvärde i utrikespolitiken" och att detta ska märkas särskilt under 2025. Det är ett löfte som förpliktigar. Att inneha ordförandeskapet i UN Women är inte en PR-insats – det är en möjlighet att visa globalt ledarskap. Då krävs inte bara snygga talepunkter, utan konkreta prioriteringar och initiativ. Som att ompröva avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken, ta initiativ till en global kraftsamling för jämställdhet, mobilisera och stärka stödet till FN-organisationer och civilsamhällesorganisationer, istället för att minska det. 

När andra länder backar behöver Sverige kliva fram och stödja de som för kampen för jämställdhet runtom i världen. Det är vår moraliska skyldighet – men också smart säkerhetspolitik. Att förebygga fattigdom, bygga starka demokratier och främja jämställdhet är bland det mest effektiva vi kan göra för att skapa en stabilare och fredligare värld. 

Det duger inte längre att kalla jämställdhet ett “kärnvärde” i utrikespolitiken när regeringens egen politik monterar ner innehållet. Dags för regeringen att leverera mer än vackra ord och låta Sverige återta ledartröjan i den globala jämställdhetskampen.