Debatt: Regeringen driver en blå bostadspolitik

Boverkets senaste rapport (2018:12) om allmännyttan ger en klar bild över dess bisarra utveckling. Under 2016 privatiserades flest allmännyttiga lägenheter sedan rekordåret 2008. Den dominerande orsaken sägs ha varit “att stärka ekonomin i bolagen”, och att “en tilltagande bostadsbrist har gjort att marknaden för försäljningar har varit god”. Uppgifter tyder på “fortsatt betydande försäljningar” under 2017 och 2018. Trist? Nädå. Försäljningarna kan tydligen “ses som kraftsamlingar av kommunerna för att möta det ökade bostadsbehovet” (s. 7-8, 2018:12).

Så ter sig det allmännyttiga affärs-/dubbeltänket numera. Bristen på hyresrätter med rimliga hyror har förvandlats till en helt naturlig förevändning för allmännyttiga bostadsbolag att profitera på utförsäljningen av just denna typ av bostäder.

Allmännyttiga Mimers ledning i Västerås sålde nyligen ut 750 lägenheter. Konsekvenserna, däribland den ökade otryggheten för de boende, är något som överhuvudtaget inte hör hemma i det rena affärstänket. Man får hålla tummarna för att årsrapporten ser lovande ut. För tveklöst har ekonomiska motiv stått i centrum även i detta fall. Arrogansen med vilken Mimers ledning avfärdade de boendes oro för att hyrorna kommer att höjas till följd av försäljningen är slående, då erfarenheterna av liknande fall pekar just i den riktningen. Men det får vi lov att ha överseende med.

Sälj, dra in stålar och bygg nytt. Visserligen nettominskade det allmännyttiga bostadsbeståndet med 5 114 bostäder under 2016 enligt SCB:s uppskattning. Det är alltså inkluderat byggande och nya förvärv. Så mottot verkar snarare vara “sälj, dra in stålar... och bygg eventuellt lite nytt”, eller kort och gott, “privatisera mera”.

Med risk för att skylla allt på de kommunala bolagen. De har sina riktlinjer och villkor. Den sedan 2011 lagstadgade principen om att allmännyttan ska bedrivas “affärsmässigt” är bara en av tidigare års nyliberala reformer som ligger till grund för hur vissa av de kommunala bolagen agerar. Och alla kommunala bolag styrs inte med samma privatiseringsiver. I Stockholms kommun – som under de åtta borgerliga åren innan genomförde svepande ombildningar av allmännyttan – har den rödgröna majoriten satt stopp för dessa.

Och allmännyttan har här ökat, till skillnad från tidigare år, vilket så klart är ett viktigt trendbrott.

Staten har i allt detta ett betydligt större ansvar och handlingsutrymme än vad Peter Eriksson vill kännas vid. Med den ena handen skänker regeringen nu en slant till de byggherrar som vill bygga nya hyresrätter med mer eller mindre rimliga hyror. Men vad gör den med resten av kroppen?

Fyra år in i mandatperioden hålls ett fast grepp om de borgerliga reformerna från gångna decennier. Reformer som är målmedvetet skapade för att stärka de privata fastighetsägarnas makt och försvaga allmännyttan. Ingen luras, allra minst högern. Regeringen bedriver en i allt väsentligt blå bostadspolitik med röda inslag.

Många från vänstern anmärker säkert att den här typen av motsägelser är arketypisk för hur socialdemokratin alltid har agerat. Ett handslag med näringslivet, medan den andra handen bistår med sociala åtgärder. Så vad är skillnaden nu?

Skillnaden med 50-70-talen är uppenbar. Då fanns en bostadsmarknad som under decennier byggts upp av en benstark socialdemokrati tillsamman med en lika motståndskraftig arbetarrörelse. Idag är situationen radikalt annorlunda.

Bostadsmarknaden bygger idag på helt andra, till stor del nyliberala principer.

Det gör att Socialdemokraternas anpassningsdygd får helt andra konsekvenser. Den anpassar sig till en borgerlig norm, istället för till en som i mitten av förra seklet var starkt påverkad av arbetarrörelsen och vänstern. Och resultatet blir därför värre ä