Debatt: Rättsligt osäkert med Migrationsverkets produktionskrav

Till följd av flyktingsituationen hösten 2015 massrekryterade Migrationsverket personal. Rekryteringen brast i såväl genomförande som resultat. Verket rekryterade bland annat asylhandläggare, vars främsta uppgift är att intervjua de asylsökande, utan att genomföra en personlig anställningsintervju.

Som asylhandläggare anställdes personer utan någon akademisk examen och med egenskaper som kraftigt försvårar uppdraget, såsom bristfällig svenska och dyslexi. Som handläggare skriver man under asylutredningen ett protokoll som till stor del ligger till grund för beslutet. Om viktiga delar i den sökandes berättelse saknas eller återges på ett felaktigt vis kan det avgöra utgången av beslutet att beviljas asyl eller inte.För att nå produktionsmålen sköts alla utbildningar och kompetenshöjande insatser mellan 2015 och 2017 åt sidan.

En grundläggande kurs i intervjuteknik fick de flesta asylhandläggare gå först efter att ha genomfört asylutredningar flera gånger i veckan i flera månader eller till och med år. Andra har ännu inte gått den. Samtidigt förväntas handläggarna, många utan någon som helst utbildning, intervjua människor som lever i extrem utsatthet och däribland barn, personer med posttraumatiskt stressyndrom, traffickingoffer och analfabeter. 

Underkvalificerade handläggare

Den bristande kompetensen bland många handläggare leder till undermåliga asylutredningar där handläggaren inte har uppfyllt principen om utredningsansvar. Principen innebär att myndigheten ska se till att ärendet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver och är en allmän förvaltningsrättslig grundsats som gäller hos förvaltningsmyndigheter.

Trots att Migrationsverket har en delad utredningsskyldighet med den asylsökande åligger det den asylsökande att bland annat genom sina muntliga uppgifter göra sannolikt att hen riskerar skyddsgrundande behandling i sitt hemland och bör beviljas asyl i Sverige. För att göra det krävs det att den sökande lämnar en tillförlitlig berättelse. Det ingår i handläggarens utredningsansvar att i de fall handläggare eller beslutsfattare identifierar tillförlitlighetsbrister i någon av berättelsens kärnfrågor ge den sökande tillfälle att förklara bristerna. Om utredaren inte hinner med detta vid den muntliga utredningen ska en ny utredning hållas. (Migrationsöverdomstolen, Mål nr UM 5712-15). Europadomstolen har i sin praxis klart uttalat att det ligger ett ansvar på utredaren att ge den asylsökande en möjlighet att förklara motstridiga, vaga och osammanhängande påståenden.

Många handläggare är på grund av bristande kompetens inte öppna mot den asylsökande med vad som krävs för att de muntliga uppgifterna ska bedömas som tillförlitliga. Således, har många asylsökande ingen aning om vad de förväntas dela med sig av eller varför. Vidare brister många handläggare i sitt utredningsansvar då de inte ger den sökande möjlighet att utveckla vaga uppgifter eller förklara motstridigheter i sin berättelse, utan först i motivering till avslag i beslut anger att uppgifterna inte är tillförlitliga. Många avslag kommer därmed som en chock för den asylsökande.
Då inga uppföljnings- eller kompetenshöjande insatser har införts har det resulterat i mängder av utredningar som är så pass undermåliga att det inte finns möjlighet att grundat på dem gå till rättssäkra beslut. Samtidigt råder det på många asylenheter en kultur där kompletterande asylutredningar anses vara ett skamfyllt misslyckande som kräver tid och resurser. För att nå sina produktionsmål väjer vissa handläggare och beslutsfattare att gå till beslut i ärenden trots undermåliga och genomhastade utredningar, vilket medför allvarliga konsekvenser för rättssäkerheten.

Produktionspress föder ”antagarkultur"

Produktionspressen innebär vidare att otillräcklig tid tillägnas efterforskning av relevant landinformation som krävs i syfte att verifiera eller ifrågasätta den asylsökandes muntliga uppgifter samt motivera Migrationsverkets beslut. Detta i kombination med outbildade och osäkra handläggare som önskar framstå som kunniga och snabba föder en “antagarkultur” där man hellre vidhåller en falsk kunskapsfasad än att rådfråga en kollega. Vidare råder det bland många handläggare ett vårdslöst förhållningssätt till arbetsuppgifternas avanceringsgrad kombinerat med brist på insikt om begränsningar i den egna kunskapen om komplexa situationer för olika folkgrupper i specifika länder. Det görs många antaganden utifrån ett västerländskt synsätt utan hänsyn till att vad som i en svensk kontext verkar ologiskt och otroligt kan vara helt logiskt och vanligt förekommande i Somalia eller Afghanistan. Vidare förekommer det antaganden om hur det fungerar i olika länder med högst begränsad reservation för att det varierar mellan regioner, befolkningsgrupper, klaner, familjer, personer och tidseror. Baserat på vårdslösa och generaliserande antaganden utan belägg som att talibaner i Afghanistan inte lämnar skriftliga varningar till sina fiender innan de dödar dem och att det i Somalia råder berättarkultur och att det därför inte förekommer skriftliga uppgörelser och kontrakt motiverar man tillförlitlighetsbrister i asylsökandes egna uppgifter i beslut om uppehållstillstånd.

Intern statistik återspeglar brister

Brister i rättssäkerhet och enhetlighet i asylprocessen återspeglas i Migrationsverkets interna statistik där data visar på stor variation i bifall och avslag samt uppskrivning i ålder mellan olika enheter. Detta är föga förvånande för de anställda inom myndigheten då det är allmänt känt vilka enheter som är “hårda”. Det är vidare uttalat på en del enheter att det som handläggare inte ser bra ut att skriva för många bifallsbeslut då de anses vara enklare ärenden, medan avslagsbeslut anses vara mer avancerade. Det har till och med förekommit att enhetschefen har bedömt anställdas prestationer som lägre med motiveringen att de fattat många bifall, följt av uppmaningen att fatta fler avslag. Som asylsökande kan med andra ord vilken enhet ditt asylärende hamnar på vara avgörande för huruvida du får uppehållstillstånd i Sverige eller inte och huruvida du bedöms vara barn eller vuxen.

Det är förvisso oundvikligt att beslut om uppehållstillstånd grundar sig på individuella bedömningar utförda av enskilda handläggare, men mot bakgrund av att det enligt Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer är “en självklarhet att Migrationsverkets beslutsfattande ska ha en hög rättslig kvalitet och därmed också präglas av förutsägbarhet och enhetlighet” (Migrationsverkets verksnät, 30 januari 2017) får det dock anses högst anmärkningsvärt att Migrationsverket som myndighet inte reagerar på siffrorna och utreder bakgrunden till stora variationer mellan enheter.

Det är nu hög tid att Sveriges migrationsminister Heléne Fritzon (S) ställer sig frågan hur hon kan sätta sådan press på en myndighet som brister i såväl sin hantering av den rådande flyktingsituationen som i sin förmåga att erkänna detta, till den grad att den svenska rättssäkerheten i asylprocessen riskerar att fullständigt urholkas.