Debatt: Patienternas frustration växer – och jag kan inte hjälpa dem

När jag växte upp förekom det ibland på nyheterna att man visade bilder på när munkar och nunnor i Tibet protesterade mot den kinesiska ockupationen genom att tända eld på sig själva. Det är förfärliga bilder av brinnande och vacklande människor utanför någon offentlig byggnad. Jag vet att jag funderade på vad som kunde driva en människa att göra så. Vilken desperation driver en människa hälla bensin över sig själv, tända på och bränna sig till döds? Jag har burit med mig dessa bilder hela livet och det senaste året har de oftare kommit i mitt medvetande.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Jag arbetar som psykolog på en mottagning för barn och unga som flytt till Sverige. För ett år sedan skrev jag en vädjan i Dagens ETC för mina patienters liv. Jag var förtvivlad över konsekvenserna av de nya asyllagarna. Jag tänkte att jag måste skriva och berätta att så att detta blir känt. Jag ville lyfta upp frågan på bordet och informera allmänheten och politikerna så de skulle förstå allvaret.  Jag trodde att ansvariga politiker skulle korrigera och ändra lagen för att rädda livet på mina unga patienter. Ett år har gått, inget av det jag hoppades på har hänt. I stället har förtvivlan och desperationen växt.

Det enda positiva som skett är att frågan i dag är uppe på bordet. I stort sett varje dag finns reflekterande och faktafyllda inlägg, artiklar och debattartiklar att läsa. Ungdomarna själva har runt om i landet på olika sätt organiserat sig. I min hemstad Göteborg marscherar ungdomarna varje fredag till Migrationsverket och överlämnar en budkavel. Civilsamhället har rest sig och skapat en rörelse vars motsvarighet inte har funnits på mycket länge, kanske inte sedan andra världskriget. Hos mig i Göteborg finns Agape som helt ideellt med volontärer driver boende och aktiviteter för flera hundra ungdomar. På en nationell och regional politisk nivå sker organisering i frågan där Vi står inte ut driver på med kampanjer och sprider fakta.

Vad som är anmärkningsvärt för mig är regeringens brist på agerande. Det är helt uppenbart att de måste ha tagit del av alla larmrapporer om hur illa det fungerar på Migrationsverket, att åldersbedömningarna inte fungerar och alla internationella rapporter om det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan. Det är också givet att de tagit del av den internationella kritiken som riktas mot Sverige om hur de ensamkommade barnen och ungdomarna behandlas och så klart känner regeringen till självmorden och den omfattande psykiska ohälsan. Ändå väljer regeringen att inte agera. För mig och mina patienter får detta förödande konsekvenser. Desperationen växer hela tiden.

Jag är psykolog och jag kan behandla traumatiserad och krigsskadade barn och ungdomar. Men det kräver att de sätts i trygghet och får sina grundläggande mänskliga behov tillgodosedda. Det mycket smärtsamt att se hur dåligt mina patienter mår och samtidigt förnekas möjligheten att behandla dem så de kan tillfriskna. Det är som regeringen har stulit min redskapslåda och vägrar lämna tillbaka den.  Eller som om jag arbetade på en avdelning där alla barn drabbats av en mycket allvarlig sjukdom. Barnens tillstånd är livshotande men det finns medicin som jag brukar ge dem och som jag vet fungerar perfekt. Men för mina patienter har regeringen låst in medicinen. Det spelar ingen roll vilka argument jag använder. Regeringen vägrar låsa upp medicinskåpet och den sjukdom mina patienter tynar bort i är orsakad av svenska politiker och tjänstemän. Så förtvivlad är min vardag.

Jag vet inte om mina ord kommer att få regeringen att ändra sig men jag tänker ändå fortsätta att vittna. Om inte annat så för kommande sanningskommissioner. Jag vill också fortsätta att tro på att fakta är grundläggande i en demokrati och det vill jag fortsätta att bidra med. Jag tänker givetvis inte använda bensin eller eld, för ord måste vara på det sätt vi fortsatt kommunicerar med varandra med. Men bilderna på de brinnande munkarna och nunnorna kommer oftare till mig nu och sakta börjar jag mer och mer förstå desperation inför en stum övermakt