Debatt: Partierna är för okunniga om nationella minoriteter

Att aktivt försvara nationella minoritetsgrupper mot felaktiga uttalanden är en bra början på vägen mot en riktig mångfald. Ytterligare ett steg i rätt riktning är att göra FN:s konvention om barnets rättigheter till svensk lag, såsom svenska riksdagen äntligen har gjort. 17 år efter Norge, 29 år efter Finland, men bättre sent än aldrig.

Det är lockande att enbart lägga fokus på SD, men tyvärr så råder det en partiöverskridande okunskap om de nationella minoriteterna i Sverige som inte låter sig definieras enligt partipolitikens gränslinjer. I mars visade Utbildningsradions undersökning att 95 procent av befolkningen inte kan nämna de fem minoritetsspråken vi har i Sverige. Inte nog med det, var tredje svensk vet inte vad en nationell minoritet är överhuvudtaget.

Denna okunskap är mindre uppenbar än SD:s rasistiska retorik, dock inte mindre förtryckande för det.

Följande exempel illustrerar ett sverigefinskt perspektiv på detta. För drygt ett år sedan blev en Stockholm-baserad gräsrotsgrupp, Tukholman Sissit, och dess finskspråkiga klistermärken uppmärksammade i media. Texten (“puhu omaa kieltäsi”, det vill säga “tala ditt språk”) skulle synliggöra finska språket och uppmuntra Sveriges 720 000 sverigefinnar att inte skämmas över sitt språk och kämpa emot assimilering och fördomar.

Aktuellt Fokus, en nyhetssajt på vänsterkanten, misstolkade dock det finska språket som ett tecken på utländsk (finsk) nationalism snarare än att känna igen det som en legitim dimension av svensk (antinationalistisk!) inrikespolitik. Fallasin upprepas dagligen på bibliotekshyllor där finskan, ett språk som talats inom Sverige i 900 år, envetet klassifieras som ett “utländsk språk.”

Göteborgs kommun är tyvärr ytterligare ett exempel på hur minoritetsfrågor förbises. Modersmålsundervisning erbjuds i regel mindre än 80 minuter i veckan, som i sig inte är tillräckliga för att hålla språket levande. Undervisningen utförs dessutom av olämpliga lärare utan hänsyn till varken kursplan eller pedagogisk struktur. Ansvaret för finska språkets överlevnad flyttas ständigt från den offentliga sfären till privata aktörer, föräldrar och till och med barnen själva.

Det är troligt att okunskap om såväl finska språkets historiska ställning i Sverige som flerspråkighet i sig ligger bakom den ljumma inställningen gentemot till exempel tvåspråkig undervisning i Göteborg. Istället för ett strukturellt och kollektivt tänkande kring minoritetsfrågor verkar synen på minoritetsrättigheter i allmänhet präglas av en fragmenterad individualisering och en uppfattning om individens eget ansvar vad gäller bevarandet av språk och kultur. Detta har lett till ett omfattande osynliggörande av alla nationella minoriteter och nationella minoritetsspråk, vilket går tvärs emot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter.

FN-konventionens syfte är att skapa ett samhälle där barnens rätt till kultur och språk ska främjas. Om två år kommer den att träda i kraft i Sverige oavsett sverigedemokraternas åsikter om “svenskhet” och oavsett det sorgliga faktumet att inte ett enda riksdagsparti nämner nationella minoriteter i sin valplattform. För att Sverige ska kunna leva upp till sitt rykte som ett land där mänskliga rättigheter och kulturell mångfald välkomnas på riktigt, så måste kunskap om nationella minoriteter fördjupas inom alla samhällssektorer.

Minoritetsfrågor bör bli en en aktiv och medveten del av inrikespolitiken och rättviseretoriken. Judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar förtjänar att bli sedda, synliggjorda och att få sina kulturella och språkliga rättigheter tillgodosedda. Precis som alla andra svenskar.