Partier breddar sönder sig

Enligt Novus saknar tre av de åtta riksdagspartierna en profilfråga där de uppfattas som bäst av väljarkåren: Centerpartiet, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet. En drastisk slutsats är att det skulle räcka med fem partier i riksdagen, precis som det var på ”den gamla goda tiden”.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Fram till Miljöpartiets riksdagsinträde 1988 fanns bara fem riksdagspartier och det ansågs som tillräckligt eftersom de ansågs representera hela folket: Högern – överklassen, Folkpartiet – den urbana medelklassen, Bondeförbundet – landsbygdsbefolkningen, Socialdemokraterna – välartade arbetare, Kommunisterna – vilseförda revolutionärer.

Enligt Novus anses inte C och V (och inte heller KD) vara bäst inom något av de tio politikområden som väljarna tycker är viktigast. MP är bäst på miljö, och skam vore det annars. Sverigedemokraterna anses som väntat bäst på invandring, annars kunde partiet förstås inte överleva. Att Liberalerna ligger etta om skolan bygger nog både på partiets gamla rykte som skollärarparti och Jan Björklunds profilering. Moderaternas och Socialdemokraternas profiler är lite vagare. Men om ett gammalt högerparti inte varit nummer ett när det gäller lag och ordning, hade det varit problematiskt. Och hade S inte haft högst förtroende när det gäller jobben och välfärdsstatens grundbultar, typ sjukvård, äldreomsorg och pensioner, hade partiet varit överflödigt.

C:s profillöshet beror förstås på att omvandlingen från landsbygds- till Stureplansparti inte varit övertygande. Och V:s brist på tydlig profil beror nog på att det inte uppfattas som unikt, utan mest som en radikalare variant av S. KD är förstås typexemplet på ett parti som sålt smöret och tappat pengarna. Att det kan vara svårt att fortsätta Alf Svensson-linjen utan Alf Svensson är givet. Men när ett parti med kristendomen i partinamnet inte står upp för Jesus kärleksbudskap försvinner existensberättigandet.

En partistrategi som alltid slår fel är att ta ”kärnväljarna” för givna och satsa allt på att ”bredda” väljarbasen. Trots enorma satsningar under flera år på allt utom miljön har MP lägst förtroende inom sex av tio områden och bara en procent på ytterligare två. Bara ynka två procent tycker trots Gustav Fridolins envetna kamp att MP har bäst skolpolitik. Men som miljöparti leder MP – självklart.

Enligt Novus ”behövs” bara M, L, S, MP och SD i riksdagen för att hela folkets åsikter ska vara representerade. Om de största framtidsfrågorna skulle avgöra borde riksdagen förstås snarare bestå av enbart idépartier: MP, SD, Feministiskt initiativ, Piratpartiet och Junilistan. Men i valbåset blir de flesta väljare lite räddhågade så vi får nog dras med både 1800-talsmässiga klasspartier och 2000-talsanpassade idépartier i en åttapartiriksdag ett tag till, dock med Fi (som har urtydlig feministprofil) i stället för KD.