Debatt: Orättvis klimatpolitik kan leda till ingen klimatpolitik alls

Bensinskatter är inget att leka med har det visat sig. Ändå är (enligt en studie presenterad i Aktuell Hållbarhet 2018-11-13) 63 procent av svenskarna oroade över klimat­förändringarna, och i hela EU 78 procent. Det här borde innebära att de flesta vill ha en klimatpolitik, och troligen vill ännu fler ha en rättvis klimatpolitik.

Inom EU finns det för industrin ett system med utsläppsrätter. Men utsläppen av växthusgaser från industrin är bara en del av problemet. Enligt Naturvårdsverket står transporternas koldioxidutsläpp för en tredjedel av koldioxidutsläppen i Sverige. Men till skillnad från industrins utsläppsrätter, regleras transporternas utsläpp genom bensinskatt. Att höja skatten på fossila drivmedel anses ofta vara det mest effektiva sättet att minska användningen. Men hur ska en befolkning förmås att rösta för reformer som inskränker deras rörelseförmåga, och hur ska de göra det om det visar sig drabba vissa mer än andra?

De gula västarna inledde aktioner längs Frankrikes motorvägar i november 2018. Det handlade om den franska regeringens höjning av bensinskatten. Delar av denna proteströrelse kan för oss verka orimliga, inte minst antietablissemangsinslagen från högerextremister, medan andra åsikter är begripliga: den franska förmögenhetsskatten och skatten på lyxyachter togs bort i samma veva, samtidigt som bensinskatterna höjdes för samtliga.

I Kanada införde Trudeaus regering också en skatt, men i Kanada, till skillnad från i Frankrike, var myndigheterna tydliga med att pengarna som dras via koldioxid­skatten, går tillbaka till folket, samma summa till var och en, så de flesta tjänar på koldioxid­skatten, utom de som kör allra mest. Ändå har det alltså gnisslat även i  Kanada.

Miljöreformer är genomförbara, men det tycks som om det bara blir kortsiktigt. När reformerna väl är genomförda, kan de i värsta fall bidra till att de beslutsfattare som har genomfört dem röstas bort, det blir som att gå i trappstegen som förut fanns på Gröna Lund. Ett steg upp och två ned.

Det största problemet är troligen att en koldioxidskatt är platt. Det innebär att för oss i i-länderna, där människor med dålig ekonomi kan vara beroende av bil för sin försörjning, att de sistnämnda får lägga en större andel av sin inkomst på drivmedel. De drabbas orättvist, och oavsett om de är i majoritet eller inte, måste vi ta hänsyn till det. I Frankrike tvingade proteströrelsen de gula västarna den franska regeringen att dra tillbaka höjningen av bensinskatten, alldeles bortom parlamentariska metoder, och oavsett om de verkligt orättvist drabbade var i minoritet eller inte. I Kanada svajar det betänkligt för Trudeau. Ett samhälle klarar bara av ett visst mått av missnöje.

Men det finns, åtminstone i teorin, en annan form av reglering av fossila bränslen: en fördelning av ransoner bland befolkningen. En ransonering innebär att den direkta inverkan på människors privatekonomi kopplas bort från den andel fossila bränslen de förbrukar, eftersom alla har en kvot (större för dem med större behov, mindre för dem som har mindre behov), själva priset på bensin behöver inte aktivt höjas av några beslutsfattare för att användningen ska minska. David Jonstad propagerar i sin bok ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen” (2009) för ett system i vilket ransoner ska kunna säljas och köpas. En koldioxidransonering skulle fungera som en trygghet för alla som är i behov av extra ransoner av olika skäl.

Men även med koldioxidransonering finns det problem. För en nationell koldioxidransonering behövs ett omfattande, och sannolikt också dyrt, kontrollsystem. Många menar att detta kontrollsystem skulle vara integritetskränkande på grund av att man, för att få sig tilldelad extra ranson måste uppge saker i en eventuell ansökan som kan vara mycket privata. Och skulle vi använda den modell i vilken man kan köpa och sälja individuella utsläppsrätter av varandra, finns det risk att de som har ont om pengar säljer sina utsläpps­rätter till dem som råd, vilket skulle innebära att fördelningen kanske inte blir så rättvis. Men samtidigt som incitamenten kvarstår att snåla med fossila drivmedel, kommer det inte att finnas tillräckligt många som vill sälja ransoner, storförbrukarna tvingas därmed minska sin konsumtion.

Frågan är om det ens går att genomdriva ett ransoneringssystem för fossila bränslen. Men i P1 Konflikt 9 feb 2019, säger Thomas Sterner att utmaningen när det gäller höjning av bensinskatten på kort tid – är att övertyga folk om att den är just rättvis. För att nationellt kunna genomföra olika former av restriktioner, krävs det också att landet har en låg grad av korruption. Detta är fallet i Sverige. Men samtidigt krävs att människorna i ett samhälle har ett visst mått av krismedvetenhet, så som fallet var vid ransoneringarna av mat och annat under andra världskriget. Misstror man rapporterna om klimatförändringar, sätter man sig på tvären. Men det verkar som om klimatförnekarna blir allt färre. Vi kan ju numera praktiskt taget se förändringarna när vi tittar ut genom fönstret. Om det är så att vi kan övertyga folk om det rättvisa i en åtgärd som kan rädda klimatet, kommer vi i Sverige att nå långt.