Debatt: Sverige har alla förutsättningar att bygga bort segregationen

Boendesegregationen är en av huvudorsakerna till många av de problem som flitigt diskuteras, i Sverige och globalt: utanförskap, kriminalitet och ojämlikhet i utbildningsresultat. 

Enligt FN är de bästa förutsättningarna för en hållbar utveckling av våra städer en decentraliserad förvaltning med kommunalt självstyre och ett skattesystem med direktfinansiering på lokal nivå. Sverige möter som få länder i världen båda kriterierna.

Men lika tydligt som att förvaltningsmodell och skattesystem är viktigt är det att länder som saknar en nationell bostadspolitik lämnar en av de viktigaste samhällsfunktionerna i händerna på ekonomiskt hårt pressade kommuner eller vinstdrivande privata alternativ. Länder som har lyckats bryta segregationen däremot har en nationell politik och en modern lagstiftning som visar lokala aktörer vilket ansvar de har och vad de förväntas leverera.

På världens första globala miljökonferensen i Stockholm 1972, reagerade Indiens dåvarande premiärminister Indira Gandhi på att den initiala skrivningen som refererade till människor (”human environment”) hade tagits bort till förmån för enbart den planetära miljön. Och hur är det med människorna då, undrade hon. Det blev startskottet till FN:s program för boende- och bebyggelsefrågor (UN-Habitat).

I drygt 40 år har FN-organet arbetat med att samla kunskap och sätta upp riktlinjer och stöd som världens regeringar och kommuner behöver för att säkra en lokalt hållbar utveckling. Och i den nya strategiska plan som Sveriges regering var med och antog i maj tydliggörs hur en ekonomiskt tillgänglig bostadsförsörjning kan utgöra kärnan i att lösa segregationen.

Kunskapen som Sverige behöver finns. Här är några förslag för att lösa integrationen genom att bygga bort segregationen:

1. Lagstifta om bostadsförsörjning och fördelning av olika upplåtelseformer för att säkerställa resurssvaga målgruppers tillgång till överkomliga bostäder.
2. Utgångspunkten för den nationella bostadspolitiken ska vara att bostad är en mänsklig rättighet och att lagstiftaren därför har ett ansvar. 
3. En nationell politik för stadsutveckling samt en nationell bostadspolitik gör det möjligt att peka ut en långsiktig riktning för kommunerna. Det är särskilt viktigt i länder som Sverige med långtgående kommunalt självstyre. 
4. Prioritera kollektivtrafik, cykel och gång för att skapa förutsättningar att minska bilismen i städer så att motorburen trafik inte längre behövs i stadskärnorna. Parkeringsplatser kommer då kunna minskas drastiskt till förmån för annan bebyggelse. 
5. Bygg hyresrätter i bostadsrättstunga kvarter och bostadsrätter i hyresrättsdominerade miljonprogramsområden.
6. Skapa offentliga platser med kvartersnära samhällsfunktioner. Mindre onödig förflyttning är bra för klimatet. Goda kommunikationsmöjligheter ökar socio-ekonomisk jämlikhet.
7. Inrätta torg, stråk, gator, skolgårdar, bibliotek, myndighetsbyggnader, idrottsplatser och lekplatser, och andra offentliga rum som samlar olika grupper och aktiviteter.
8. Skapa utrymme för kontinuerlig medborgardelaktighet och dialog med boende och andra lokala aktörer.