Debatt: Vad gör SSU när våra egna medlemmar hotas av utvisning?

Om bara några dagar har SSU sin förbundskongress där bland annat en ny förbundsstyrelse och förbundsledning ska väljas. 

När en ny ledning väljs formas ofta ett nytt politiskt projekt. För oss är det självklart att en mer human migrationspolitik, som leder till ökad invandring, behöver vara en hörnsten i det projektet.

Väldigt få talar om invandrares situation i svensk politik och svensk socialdemokrati. Men massvis med unga i Sverige gör faktiskt det. Det är en fråga som rör alla dem som oroligt undrar hur framtiden ska bli i väntan på ett medborgarskap, och alla oss som står nära någon som gör det. 

Trots det har fokus för den svenska politiken de senaste åren tvärtom handlat om att göra livet svårare för invandrare. Att fly hit från krig och förtryck ska bli mer komplicerat. Väntan på medborgarskap ska bli oroligare och möjligheten att få dela sin uppväxt med sin familj ska försämras. Dessutom ska kraven som ställs på de som kommer hit vara långt mycket högre än för oss som haft turen att redan bo här. 

Detta ensidiga fokus på en stram migrationspolitik leder förstås till helt inhumana konsekvenser för de som drabbas. Men det gör också politiken blind inför vad som vore rationellt, även utifrån de intressen som många av dessa politiker omhuldar. 

Låt oss ta två exempel. 

Politiker har länge riktat fokus mot att invandrare som inte integrerar sig eller lönearbetar borde lämna landet. Samtidigt valde regeringen att ta bort möjligheten till spårbyte. Ett förslag som med precision ger sig på exakt de invandrare som arbetar och ofta är väl integrerade i samhället sedan lång tid tillbaka. Att slopa möjligheten till spårbyte är helt kontraproduktivt om man vill främja integration och arbete.

Sverige befinner sig i en otroligt utmanande demografisk situation med låga födelsetal. Vi har en välfärd som varje dag behöver fler händer, en ekonomi som behöver växa och ett pensionssystem vars hela grund vilar på fler som arbetar. För de som säger sig värna Sveriges ekonomi och svenska jobb är det alltså ett sällan skådat självskadebeteende att försvåra för invandrare som hade kunnat bidra till svensk välfärd och ekonomi när vi behöver det som allra mest.

Vi kan förstås läsa rapporter om detta, inte minst den träffsäkra rapporten ”Vinsten med invandring” där Tony Johansson visar på vilket pris vi alla betalar för den inhumana migrationspolitikens stängda gränser.

Men vi kan faktiskt också se på omgivningen runt omkring oss. 

Bara i vårt SSU har vi flera medlemmar som kommer att utvisas till följd av regeringens och vårt egna partis politik. För alla enskilda är det förstås en personlig tragedi. SSU:s ansvar måste vara att aldrig lämna dessa unga ensamma, utan tvärtom visa hur det är politikens svek som ligger bakom och presentera ett tydligt alternativ.

Alltför länge har vi i SSU varit tysta i migrationsfrågan och sett på när den strama migrationspolitiken sviker både invandrare och våra egna ideal. 

SSU måste ha högre ambitioner för hur vi som samhälle behandlar de som flyr hit från krig och förtryck. När vårt parti driver en politik som utvisar våra medlemmar på orättfärdiga grunder behöver vi säga ifrån. Det är därför hög tid att vår nästa ledning på allvar också tar itu med frågan.