Debatt: Ny energi för socialdemokratin

Den europeiska socialdemokratin är i kris. Det är ingen nyhet men värt att upprepa. Socialdemokratin i Italien, Holland, Österrike och Tyskland har under senare år mött historiskt låga valresultat. I valen i Frankrike och Grekland har socialdemokratin i princip utraderats. 

Under större delen av det 1900-talet var socialdemokratin en dominerande kraft bland industrialiserade och demokratiska stater. Även om Socialdemokraterna inte alltid var i regeringsställning dominerade socialdemokratins värderingar efterkrigstiden och flera årtionden därefter.

Mittpunkten för politiken var full sysselsättning och jämlika levnadsvillkor. Kapitalismen fick ett motvärn, genom starka fackföreningar och samhälleliga inskränkningar av marknadsekonomin. Välfärdsstaten byggdes successivt ut och framtidstron bland breda folklagren växte i takt med den. Det var socialdemokratins korta århundrade.

Flera generationer har nu växt upp som inte har någon relation med denna historia. Istället präglas deras historiebild av arbetslöshet och en osäker arbetsmarknad, besparingar, privatiseringar och marknadstänkande. Nyliberalismen plöjde en djup fåra av misstroende mellan människor och politiken.

I det vakuum som uppstått efter nyliberalismens misslyckande har socialdemokratin inte klarat av att formulera en egen ekonomisk och social analys. Trots kraftigt ökande klyftor och ett samhälle som på många områden dragit sig tillbaka rör sig väljare till partier som bejakar den utvecklingen, eller till främlingsfientliga och högerpopulistiska partier som inte har något svar på samhällsproblemen - men som åtminstone erbjuder en social konflikt. 

Det finns för närvarande bara ett socialdemokratiskt parti i västvärldens ekonomiska centrum som bryter trenden. Det är Labour i Storbritannien. De gick fram kraftigt i valet trots ett utgångsläge sämre än för många andra socialdemokratiska partier. Med anledning av det åkte vi till London för att lyssna och möjligen lära.

När Jeremy Corbyn valdes till partiordförande för Labour ansågs det var ett jordskred från en udda ”vänsterman” och han utmanades snart på sin position. Men partiets gräsrötter såg till att stärka hans ställning vid ny omröstning. Medlemsantalet har under senare år ökat från cirka 200 000 till 550 000. 

När Theresa May 2017 utlyste nyval var det med avsikt att krossa Labour och stärka sin egen ställning inom Tories inför Brexit-förhandlingarna. Istället blev det Labour som efter en rekorduppryckning erövrade ett stort antal nya mandat. Labour ligger mycket bra till inför lokalvalen i början av maj. 

Uppenbart är att Labours framgång under parollen ”För de många, inte bara för några få” lyckats skapa förtroende för flera av de generationer av människor som inte varit med under välfärdsstatens framväxt.

Dessa generationer, som inte själva haft någon relation till traditionell socialdemokratisk reformpolitik, fick nu ett brett reformprogram som innehöll omfattande satsningar på bostäder, sjukvård, utbildning, polis, social rättvisa och ett samhälle som håller ihop. Och de lyckas kombinera denna traditionella politik från vänster med en progressiva värderingar om öppenhet och mångfald.

Vi tror inte man kan fullt kopiera andra partier eller andra länder. Men utan tvekan har även svensk socialdemokrati mycket att lära från Labour. Inte minst av devisen – för de många, inte för de få – som skulle visa att socialdemokratin åter våga utmana kapitalet och de växande klassklyftorna. 

Peter Persson (S)
Lawen Redar (S)
Sara Karlsson (S)
Patrik Lundqvist (S) 

Riksdagsledamöter 
Daniel Wolski (S)
Kommunfullmäktigeledamot i Malmö 

Ann-Sofi Garsén (S)
Ombudsman i Skåne