Debatt: Nej, Eric Schüldt, vi behöver inte skönhet – utan omsorg

Återigen rasar en debatt kring vad som skapar skönhet i arkitekturen. Och man talar gärna om att det behövs kvalitet. Bättre kvalitet.

Eller så efterfrågas en bättre stil. En annan stil. 

Inget fel i fina material och snygga stilar, men jag skulle hellre efterfråga omsorg. Något som inte kostar pengar utan det som kostar eftertanke och inlevelse.

För det är troligen omsorgen som Erik Schüldt misstar för skönhet när han vandrar runt i Lärkstadens borgerliga tegelkvarter på Östermalm i Stockholm och sedan skriver en debattartikel om det (Expressen 15 maj).

Men vad består denna omsorg i?

Jag tror vi alla kan känna igen den, vi är tränade i det, vi har känt eller sett den sedan barnsben, på platserna vi har kommit att älska.

Ett stort ljust trapphus där en äldre kvinna kan sitta ner och vänta på färdtjänst medan hon pratar med en granne. En bevarad bergknalle där de små barnen kan våga sig ut på sina första upptäcktsfärder. En gemensamhetslokal i en bottenvåning där man kan samlas. En trottoar bred nog att studsa en boll.

Omsorgens första punkt är de rum som vi delar utanför lägenheterna, det gemensamma. Detta gemensamma har under drygt tjugo år betraktats som något som ska förse marknaden med så mycket byggbar – och försäljningsbar – yta att man har glömt bort sin uppgift till sina medborgare. Resultatet har blivit små bostadsgårdar, mörka gator och torftiga offentliga miljöer.

För att få syn på det måste vi alltså börja med stadsplanen, arkitekturens själva utgångspunkt, den form som arkitekturen ska ta plats i. 

Lärkstaden i Stockholm är tydligt präglad av PO Hallmans plan: gatorna följer terrängen och bryter mot den då givna föreställningen att staden är en ekonomisk maskin med räta linjer vars huvudsakliga syfte är att transportera varor och människor effektivt för att skapa ekonomisk tillväxt.

Under 1800-talet idealiserades staden ”som en plats där fri rörelse och ekonomisk cirkulation kunde säkras”, skriver Patrick Joyce i ”The rule of freedom: Liberalism an the modern city”.

Eller som Karl Marx uttryckte det: ”Kapitalet måste sträva efter att riva ner varje rumslig barriär för att erövra hela världen med sin marknad. Kapitalet strävar efter att upphäva rummet med tiden.” 

Med andra ord, ju mer kapitalismen krymper rummet och ökar hastigheten, ju mer kan den tjäna. Så byggdes staden på 1800-talet och så har den byggts på 2000-talet.

Det finns ingen plats för omsorg om stadens rum där.

Det här avståndstagandet till något som uppfattades som torftigt och cyniskt har Lärkstaden gemensamt med många av de modernistiska förstäder som byggdes efter 1930, där rutnätet också löstes upp till förmån för en annan större omsorg om människors välbefinnande. Natur intill husen för barnen att röra sig fritt i, en stor himmel som tar sig ner hela vägen till första våningens fönster.

Det kan alltså finnas utrymme för motstånd, för en föreställning om en annan stad. En stad som visar omsorg om medborgarna. Och detta motstånd börjar alltid i stadsbyggandet.

Ett av landets finaste exempel på detta (och som inte, likt Lärkstaden, byggts av underbetalda murarsnäckor i tolvtimmarsskift i en tid när arbete var billigt och material dyrt) är Stjärnhusen i Gröndal i södra Stockholm.

Stjärnhusen är en innovation, de ser ut som stjärnor uppifrån, Lennart Hellsing har beskrivit dem: ”I Näppelunda finns det stjärnhus. Höga som torn och uppifrån ser de ut som stjärnor med tre taggar”. Det innovativa med dem var bland annat att det gav ljus in i alla lägenheter från tre håll och överljus in i de gemensamma trapphusen. Omsorg. 

Men ännu mer innovativt var den form som bildades mellan husen, i stadsplanen, de små intima gårdarna nära husen, där stjärnornas fasader omfamnar rummet.

De stjärnformade husen på berget i Gröndal är ritade av arkitektduon Sven Backström och Leif Reinius, men lika central var den kreativa och riskbenägna byggherren Olle Enquist som vågade investera i något som inte var fyrkantigt. 

I boken ”Fyrtiotalets svenska bostad”, skriver Backström om vad man försökte åstadkomma ”Jag tänker närmast på de psykologiska och irrationella faktorer som skänker oss trivsel och trevnad och varför inte sträcka oss så långt som till skönhet.” I en artikel i brittiska Architectural Review 1943 skriver han: ”Vi vill naturligtvis behålla allt det positiva som 1930-talet gav oss. Men samtidigt vill vi återinföra de värdefulla och livfulla element som fanns före 1930, och till detta vill vi lägga vårt eget personliga bidrag. Att betrakta ett sådant program som en reaktion och ett återvändande till något förgången och till pastischer är definitivt att missförstå utvecklingen av arkitekturen i vårt land.” 

Skönheten är inte historisk, inte heller omsorgen. 

Att betrakta historiens former som svaret på längtan efter skönhet är lite som att betrakta havregryn som lösningen på fattigdom.

Att bygga och förvalta städer är en övning i inlevelse. Denna inlevelse har varit satt på undantag i svenskt stadsbyggande ett tag nu. Och ja det är marknaden och pengarna som har gjort att det inte har behövts, lägenheterna har sålt sig själva.

Men det är i stadsplanerna som detta möjliggjorts. Marknaden kommer alltid att vara marknaden, den kommer inte vara svaret på våra böner om något. Men det är det gemensammas föreställningsförmåga, dess omsorg om medborgarna som ger marknaden spelreglerna för vad som är möjligt. Man ska inte inbilla sig att det gemensamma delar intresse med marknaden, deras lojaliteter är helt olika.

Kan vi inte skapa omsorg om det gemensamma blir varje dyrt material, varje stilövning, bara ytterligare en sten lagd till en stad som egentligen inte bryr sig.