Debatt: Nationalistisk demokrati biter inte längre

De svenska riksdagspartierna och deras väljare har väl aldrig någonsin drabbats av en sådan ideologisk svindel som nu. Inte minst tvingas vänsteranhängare längre och längre bort från sina ideal. I senaste uppgörelsen säkrade V sänkta skatter åt de rikaste medan socialdemokrater gör allt för att måla över de sista röda nyanserna i sin ideologi. Allt medan liberaler vill utesluta så många politiskt oliktänkande de bara kan. Men vad du än gör svensk, sluta aldrig rösta på det enda du känner till. Hur intoleranta, urvattnade och visionslösa dina favoritpartier än är, för det finns ju inga andra alternativ eller…

”Börja laga, receptet kommer sen”, sa Brian Eno, den brittiske producenten och före detta Roxy Music-musikern när han klev in i den transeuropeiska demokrati­rörelsen DiEM25 2016. I sällskap med Noam Chomsky, Naomi Klein, Yanis Varoufakis (medskapare) och en rad såväl filosofiska som kreativa politiska initiativtagare har rörelsen vuxit till 100 000 medlemmar runt om i Europa. Receptet finns nu på plats då de om några månader kliver in i den politiska verkligheten i Europa­valet. På ett år har man skapat partier i Italien, Grekland, Frankrike, Portugal, Belgien och Tyskland och dessutom formerat en allians med franska Generation S, danska Alternativet, polska Razem med flera partier under namnet European Spring och med ett gemensamt politiskt radikalt program.

Är det en aktiviströrelse eller är det nya politiker? Det ena går inte att skilja från det andra. Den grundläggande utgångspunkten är att bygga en ny gräsrotsdemokrati där optimism, delaktighet och värdighet är nyckelord. Kanske är just värdighet den mest energidrivande impulsen i rörelsen då förödmjukelserna och den sociala krisen som EU utlöste i Grekland 2015 fortfarande är levande. Och som i ett revanschdrama regisserat Clint Eastwood så är den då stukade grekiska finansministern och ekonomiprofessorn Yanis Varoufakis nu tillbaka som politiker i sin egen rörelse för såväl det grekiska som det tyska DiEM25-partiet. I denna nya transeuropeiska verklighet så kan en kandidat ställa upp i flera länder. Och varje lands partimanifest och kandidater måste samtidigt godkännas av alla Europas medlemmar i en enkel omröstning. Beslut tas på en europeisk nivå men formuleras nationellt.

De kanske två mest gnagande problemen för Europa och hela världens befolkning är klimatfrågan och den skenande ojämlikheten.

Inför EU-valet söker DiEM25:s olika partier väljares stöd för:
• Ett grönt investeringsprogram där 500 miljoner euro varje år bland annat ska skapa gröna jobb. 1,5-gradersmålet från klimatavtalet i Paris gäller samt beskattning av koldioxid- och plastutsläpp.
• Åtgärder mot skatteparadis genom att bland annat tvinga banker att redogöra för tveksamma transaktioner och ägare.
• Finansiering av medborgarlöner genom att avsätta en viss procent av aktietillgångar till en gemensam fond.
• Medborgarförsamlingar som på sikt ska kunna skapa en ny direkt demokratisk ordning.
• Införandet av en allmän 35-timmars vecka.
• Ett slut på EU:s stängda-dörrar-demokrati. Lobbyister ska registreras, EU-politikers finansiella aktiviteter ska blottas och dolda uppgörelser mellan EU-institutioner och privata lobbyorganisationer ska förhindras.
• Åtgärder för att stoppa medieleverantörer och myndigheters ohejdade utbyte av personlig information.

I Sverige lever politiken kvar på 90-talet då politiker fick lära sig veta hut, då skatter och regleringar blev bannlysta så att medborgarnas demokratiska räckvidd inte skulle få sträcka sig till den ekonomiska makten. Resultat blev vad många idag upplever som en dystopisk, polariserad och sönderfrätt samhällskultur. Ett mänskligt misslyckat experiment med eliters girighet och pådyvlade individualism. I samma experiment ingår illusionen att de rikas framgångar ska lyfta de fattiga likt allmosor medan alla tillgängliga undersökningar visar det är ojämlikheten i sig som skapar spänningar och skadar demokratin.

European Spring är inte den enda alliansen, allt fler partier och politiker i Europa ser nödvändigheten med att förvalta grundtanken med EU som ett fredsprojekt men först efter att det radikalt kan förändras. Internationella problem måste mötas på en internationell nivå där människor direkt kan påverka EU-parlamentet och inte via teknokrater eller inrikespolitiska och sekteristiska uppgörelser.

En ensidig nationalistisk ­demokrati biter inte längre, världen springer ifrån oss liksom inflytande och demokrati gör.

I dagarna ser många filmen Aniara som berör och rosas med all rätt. Och kanske är det så att rymdskeppet Aniaras hopplösa färd ut i rymdmörkret och passagerarnas ångestfyllda irrande ändå väcker något djupt mänskligt till liv och att det håglösa politiska mantrat: ”Det finns ju inga andra alternativ” ekar allt mer ihåligt. En förnyelse att samlas kring ligger i tiden.