Debatt: Utrikesministerns resa till Hiroshima blir rent och skärt hyckleri

Just nu pågår Natos årliga kärnvapenövning Steadfast Noon i bland annat Nordsjön. Övningen syftar till att träna alliansens kärnvapenförmåga och visa upp dess beredskap att använda dessa vapen. Trots att Natomedlemskap inte gör deltagande obligatoriskt har Sveriges regering beslutat att skicka personal och stridsflyg (Jas Gripen) för att medverka. Samtidigt som Sverige deltar i kärnvapenövningen besöker utrikesminister Malmer Stenergard Hiroshima för en minnesceremoni 80 år efter bombningarna och möter förra årets mottagare av Nobels fredspris Nihon Hidankyo, kärnvapenöverlevare.

Det är absurt att Sverige övar med kärnvapen samtidigt som utrikesministern möter överlevare som berättar om lidandet de orsakat. Det står tveklöst i direkt motsats till deras krav på nedrustning och markerar ett historiskt avsteg från svensk nedrustningtradition. Efter decennier av internationella nedrustningsavtal – sprungna ur insikten att kärnvapen inte skapar verklig säkerhet – tycks en återuppväckt tro på kärnvapenavskräckning nu ha lett världen in i en ny och farlig kapprustning. Avskräckningsteorin bygger på hot om massförstörelse. Flera tusen kärnvapen, tillräckligt för att ödelägga planeten många gånger om, är globalt redo att avfyras inom några minuter.

Teorin bygger också på antagandet att alla ledare alltid är rationella och att inga missförstånd eller tekniska fel sker, något historien visar är orealistiskt. Kärnvapenstater har under decennier byggt upp berättelser som rättfärdigar deras innehav, ofta med argument om avskräckning och strategisk stabilitet. Det finns dock inga bevis för detta. Länder med kärnvapen har utsatts för aggressionshandlingar, varit överrepresenterade i att själva delta i krig och inblandade i proxykrig, där risken för upptrappning till kärnvapenkrig flera gånger varit stor.

Under kalla kriget undveks kärnvapenkrig främst tack vare tur och individer som vågade trotsa order. Ett av många exempel är när den sovjetiske officeren Stanislav Petrov i september 1983 avstod från att slå larm efter att ett satellitsystem felaktigt varnat för amerikanska robotar. Också efter kalla krigets slut har flera misstag och incidenter med kärnvapen rapporterats, troligen fler än vad som är känt. År 2009 flög ett amerikanskt B-52-plan beväpnat med sex kärnvapen utan besättningens vetskap, och samma år kolliderade brittiska HMS Vanguard med franska Le Triomphant. Storbritanniens försvarsminister rapporterade senare minst 14 liknande ubåtsincidenter bara mellan 1988 och 2008.

Listan på liknande fall kan göras skrämmande lång. I det nuvarande spända världsläget, präglat av oberäkneliga ledare, snabba politiska svängningar och en informationsmiljö där det ofta är svårt att skilja sanning från lögn, ökar risken för misstag och missförstånd som skulle kunna leda till att kärnvapen kan komma att användas.

Att kärnvapenavskräckning fungerar framställs ofta som en vedertagen sanning och ifrågasätts sällan. Genom att syna myterna kring kärnvapen ser vi tydligt att de inte skapar säkerhet utan snarare gör världen farligare och mer osäker. De är massförstörelsevapen som hotar allt liv på jorden.

Istället för att bygga på farliga myter måste vi driva på för nedrustning. Det är en överlevnadsfråga. Den svenska regeringens oförmåga att inse detta är djupt beklagligt. Och utrikesministerns deltagande i minnesceremonin i Hiroshima är svårt att se som något annat än hyckleri.