Debatt: Myten om vår ekonomi som vi måste göra upp med

Vi delar Johan Jenny Ehrenbergs (Dagens ETC 21/11) frustration. Myten om den fattiga staten lamslår klimatpolitiken, urholkar välfärden och gör skillnaden mellan blocken påfallande liten. Men om vi vill slå sönder myten på allvar behöver vi gå till botten med vad som ger staten finansiell styrka. För att göra det behöver vi utgå från en korrekt beskrivning av hur statens finanser och vår valuta fungerar – en beskrivning som vi sällan får av vare sig politiker eller nationalekonomer.

Ehrenberg pekar på den offentliga sektorns finansiella nettoförmögenhet – över 2 000 miljarder enligt tabellerna i budgetpropositionen – och säger i princip: ”Se, staten är rik, pengarna finns.” Det är en rimlig angreppsvinkel om man utgår från det vanliga ramverket där staten behandlas som ett hushåll som först måste ha pengar innan det kan betala.

Ehrenberg har rätt när hen skriver att alla som säger att vi inte har råd med klimatomställning och välfärd har fel. Men vi menar att förklaringen ligger någon annanstans än där den vanligtvis brukar sökas, även i den vänsterdebatt som Ehrenberg deltar i. 

Staten behöver inte någon finansiell förmögenhet alls i egen valuta för att kunna betala. Den behöver därför inte ha ett finansiellt ”överskott som säkerhet” när den ska spendera och investera. Staten och bara staten skapar nämligen den valuta vi andra använder.


Det finns ingen fond, kassa eller ”lada” med användbara svenska kronor som väntar på politisk vilja. Det är inte bara så att denna kassa inte behövs – den kan faktiskt inte heller existera. Som valutautgivare ger staten ut kronor när den betalar. En utgivares innehav av det den ger ut utan kostnad har inget värde. Precis som biografens digitala biobiljetter inte är värdefulla för någon förrän de är utgivna till allmänheten, är digitala kronor i statens ägo inte värdefulla för någon.

Den föreställning om statens finanser som sällan ifrågasätts – och som även präglar Ehrenbergs text – gör att många politiker och tjänstemän, liksom opinionsbildare och vanligt folk, tror att statens betalningsförmåga är begränsad av den privata sektorns vilja att finansiera staten genom skatter och lån. Det är denna myt vi måste göra upp med.

I själva verket kommer alla kronor som staten accepterar som reglering av skatter och köp av statspapper från staten själv. Var annars skulle de komma ifrån? När staten utför betalningar instruerar den sin centralbank och banksystemet att kreditera konton i svenska kronor. Varje statlig betalning skapar nya kronor i den privata sektorn. Skatter, avgifter och andra betalningar till staten går i motsatt riktning och tar bort kronor. 

Statliga underskott uppstår när staten har tillfört den privata sektorn mer kronor genom sina utbetalningar än vad som har utgått genom betalningar till staten. Det innebär att statliga underskott alltid motsvaras av nya svenska kronor i den privata sektorn.

Obegränsat med kronor hjälper inte om det inte finns sjuksköterskor, järnvägstekniker eller byggmaterial att köpa för dem.



Vid statliga underskott har vi ett föråldrat regelverk som typiskt ålägger staten att sälja statspapper (till exempel statsskuldsväxlar och obligationer) till ett belopp som motsvarar underskottets storlek. Det som sker vid denna försäljning är i praktiken att de nyskapade kronorna flyttas från den privata sektorns transaktionskonton till dess värdepapperskonton. Det ger inte staten ”nya pengar”. Det är alltså inget lån. Att beskriva skatter och värdepappersförsäljning som finansiering av staten är helt enkelt fel. 

Statens betalningar skapar de medel som sedan används av privata aktörer för att betala skatter och köpa statspapper. Staten är självfinansierad i sin egen valuta – staten är ju ensam utgivare och kan därför omöjligen låna samma pengar som bara den kan skapa.

Staten är således finansiellt obegränsad i sin egen valuta och kan alltid operativt köpa allt som är till salu i svenska kronor. Den verkliga begränsningen uppstår när vi närmar oss taket för vad ekonomin klarar att leverera i form av arbetskraft, materiel och produktionskapacitet. Obegränsat med kronor hjälper inte om det inte finns sjuksköterskor, järnvägstekniker eller byggmaterial att köpa för dem.

Om politiken felaktigt utgår från att staten först måste ha en förmögenhet och beskatta eller låna innan den kan investera, låser vi fast oss i onödiga spärrar.

Det är därför jakten på finansiella överskott och förmögenheter leder fel. Om politiken felaktigt utgår från att staten först måste ha en förmögenhet och beskatta eller låna innan den kan investera, låser vi fast oss i onödiga spärrar. Vi accepterar arbetslöshet, eftersatta skolor och bristande klimatinvesteringar trots att vi har både människor och teknik som kan göra jobbet.

Sverige har alla finansiella resurser som behövs för en snabb omställning och en stark välfärd, just för att staten är utgivare av den flytande valuta som vi betalar skatt i. Frågan är inte om pengarna finns, utan hur vi använder vår förmåga att skapa pengar utan att driva upp inflation eller slå i reala flaskhalsar. Den diskussionen kräver att vi lämnar föreställningen om staten som ett hushåll som först måste ha pengar innan det kan spendera.

Om vi verkligen vill krossa myten om den fattiga staten behöver vi förklara, öppet och pedagogiskt, att staten aldrig får slut på kronor, men att den kan få slut på sjuksköterskor, lokförare och byggarbetare. Vi behöver flytta fokus från finansiella saldon till reala resurser, arbetslöshet och klimatmål. 

Låt oss förenas i uppdraget att förmå politiken att ta steget bort från myten om den finansiellt fattiga staten – och låt oss göra det med utgångspunkt i en korrekt förståelse av statens finanser och vår valuta.