Debatt: Ett Sverige mot kärnvapen – både i FN och hemmavid

Nu pågår ickespridningsavtalets översynskonferens på FN i New York, där många av världens länder möts för att diskutera kärnvapen. Det sker i en tid när flera av kärnvapenstaterna är inblandade i olika krig och hotet från kärnvapen är konkret.

Kärnvapen har en total, omedelbar effekt med massdöd hos människor och djur. Ingen åtskillnad görs mellan militära och civila mål. Konsekvenserna löper över generationer och landgränser.

Dagens kärnvapen – som även finns i Trumps och Putins händer – har kapacitet att förgöra världens befolkning många gånger om. Flera av de mödosamt uppbyggda kontrollsystemen har krackelerat. Riskerna med kärnvapen i länder utanför den internationella kontrollregimen är väl kända.

Svenska regeringar har i decennier understrukit betydelsen av ickespridning. Såväl Margaretha af Ugglas (M) som Anna Lindh (S) lyfte det i utrikespolitiska deklarationer på 1990-talet.

Carl Bildt (M) sa på NPT 2010: “Vikten av konferensen som vi öppnar här idag är självklar för oss alla. Den bör förstärka vårt ställningstagande för icke-spridningen av kärnvapen, och visa oss vägen till en värld utan dem (...)”.

Margot Wallström (S) sa i utrikespolitiska deklarationen 2015: ”I en orolig tid är det avgörande att agera kraftfullt för nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen (...)”. 

På senare tid har olika utspel gjorts om kärnvapen i Sverige, där få verkar ha läst Krigsvetenskapsakademins argument emot. Regeringen har dock i sak fortsatt samma linje som tidigare. 

Under våren har flera riksdagsfrågor om kärnvapen ställts till Maria Malmer Stenergard (M). Konkretionen i svaren har varit berömvärd när utrikesministern lyft bland annat: 

• Kärnvapenfria zoner och att regeringen stödjer existerande zoner liksom upprättandet av fler sådana. 
• Negativa säkerhetsgarantier, det vill säga att kärnvapenstaterna officiellt utfäster löften om att inte använda kärnvapen mot länder som inte innehar kärnvapen, för att främja riskreducering och icke-spridning.
• Minskning av kärnvapens roll i säkerhetsdoktriner, och att alla stater ska bekräfta vikten av att göra detta.

I ljuset av detta framstår Ulf Kristerssons (M) svar till Frankrike i mars som illa överlagt. Debaclet som följde med hans utfall mot Magdalena Andersson (S) bär spår av samma grälsjuka Kristersson uppvisat kring svensk kärnkraft. 

Polarisering är en dålig metod för att hantera kärnkraft- och kärnvapenfrågor. Som riksdagsledamot från Oskarshamn vet jag kärnkraftens betydelse och för alla oss som förespråkar civil användning av atomkraft borde det vara en hygienfaktor att även arbeta mot de militära applikationerna. Inspiration kan med fördel hämtas från president Eisenhowers tal ”Atoms for peace” i FN 1953.

Om detta bör vi kunna kroka arm och vässa den svenska politiken mot kärnvapen – för en värld utan dem. I dagens akuta läge räcker det inte att åka till FN och peka på vad andra ska göra, vi måste själva söka konkretion av regeringens utsagor. 

Vi behöver ta initiativ till en kärnvapenfri zon i Norden och efterfråga negativa säkerhetsgarantier för svenskt territorium från kärnvapenstaterna. Vi behöver även inrätta ny svensk policy att i alla bi- och multilaterala sammanhang, inklusive EU och Nato, lyfta arbetet för att minska kärnvapnens roll i säkerhetsdoktriner.

Därutöver behöver Sveriges regering ompröva sitt ställningstagande till den internationella förbudskonventionen mot kärnvapen (TPNW). 

De motargument som används avslöjar ofta samma typ av okunskap kring atomkraftens potens som återfinns i kärnkraftsdebatten. Det är dags att råda bot på det. Konventionen är ett av flera steg som krävs för säkerhet, som måste byggas gemensamt för att hålla.

Kärnvapen är ett konkret hot. Precis som resten av världen måste Sverige fredas från dem. Som kärnkraftsnation har vi en roll att fylla.