Johan Jenny Ehrenberg: Så enkelt slår vi sönder myten om en fattig stat

Den här veckan börjar ”Ekonomihandboken” äntligen skickas ut och vi kommer återkommande kunna använda de många fakta som berättar om hur en annan värld är möjlig och hur starka vi är tillsammans.

Fakta talar för en helt ny rödgrön politik, det är inte tyckanden i allmänhet utan fakta från offentliga data vi använder. Och fakta är extremt effektiva om de presenteras så alla kan förstå.

Låt mig förklara utifrån ett nytt diagram vi i veckan tog fram för att försöka visa den största myten som styr all politik i Sverige. Myten om en fattig stat som måste skära ner för att betala skulder. Den här myten styr den ekonomiska politiken, hela klimatpolitiken, den utarmar välfärden.

Men den styr också Vänsterpartiets förslag och den stryper Miljöpartiets klimatsatsningar så att både V, MP och Socialdemokraterna beter sig som maktlösa inför de hot som drabbar väljarna.

Skillnaden mellan de rödgröna och de borgerliga är på marginalen, det finns inget rödgrönt program som utmanar förstörelsen.

Men var kommer denna maktlöshetssjuka ifrån?

Det här diagrammet – som sammanställts av Sten Ljunggren, ekonom och medförfattare till ”Ekonomihandboken” förklarar det, och är även en anklagelse mot de rödgröna eftersom det här är fakta som de under alla år kunnat se, och det är fakta som borde ändrat politiken rejält.

Men de har tittat bort. De har accepterat borgarnas budgetregler.

Diagrammet handlar om den enorma ansamlade finansiella förmögenheten som Sverige har, vi är ett av världens rikaste länder och vår stat har aldrig varit fattig, Vi har aldrig haft en ”gigantisk statsskuld” och vi har alltid haft resurser att använda för att ställa om samhället, satsa på jämlikhet, bostad, klimatinvesteringar med mera.

Låt oss börja med vad diagrammet berättar.

Den gröna linjen är de offentliga skulderna. Pengar vi lånat för verksamheter och investeringar i staten, kommuner och regionerna.

Den blå linjen är de offentliga finansiella tillgångarna. Alltså pengar, obligationer, fonder av olika slag, aktier och värdepapper som offentliga sektorn har.

Den röda linjen är när vi slår ihop skulder och tillgångar och får du ett överskott som idag är över 2 000 miljarder kronor. Ja, du ser rätt. Den röda linjen visar vår enorma överskott.

Det började med S och Göran Persson som använde 90-talskrisen till att ta bort reformismen och ersätta den med prat om statsskulden. 

Men vad betyder det?

Det betyder att alla som säger att vi inte ”har råd” med reformer, med investeringar, med omställning har fel.

Det här vet ju borgarna och har vetat det hela tiden sedan 90-talets första sparår då LO-medlemmar fick bära den stora tyngden när statsfinanserna skulle ”saneras”. Statens skulder används som ett argument för att göra om landets ekonomi och trygghetssystem.

Men det började med S och Göran Persson som använde 90-talskrisen till att ta bort reformismen och ersätta den med prat om statsskulden. Magdalena Andersson gjorde samma sak och ibland kan Mikael Damberg även idag komma med samma felaktiga påstående när han ska anklaga de borgerliga för olika typer av slöseri.

De borgerliga älskar när han gör det, det ligger nämligen i nyliberalers intresse att myten om den fattiga offentliga sektorn hålls vid liv så att man kan bromsa välfärd och ”bidrag”. Samtidigt är man självklart medveten om det här enorma överskottet.(Det finns på sidan 182 i budgetpropositionen, bland annat, tabell 9:16.)

Man pratar om statsskuld, men nämner aldrig den offentliga sektorns ansamlade överskott.

Det var överskottet som gjorde att Anders Borg (M) upprepade gånger kunde sänka skatter utan problem. Och det är med överskottet som säkerhet som man idag kan satsa 1 000 miljarder på mer militär och 300-400 miljarder på ny kärnkraft.

Samtidigt, om regeringen angrips för att inte investera i bostäder eller klimatfrågan så förklarar man snabbt att det inte finns några resurser.

Man pratar om statsskuld, men nämner aldrig den offentliga sektorns ansamlade överskott.

Det här vet självklart alla nationalekonomer. Det finns en räcka roliga anekdoter för när de av misstag säger sanningen, När överskottet började växa snabbt tvingade Göran Persson finansen att skriva att man nu hade ”negativ nettoskuld” vilket gjorde att journalister och allmänhet inte förstod att man hade ett plus. Negativ nettoskuld är alltså detsamma som plus.

Till slut blev detta pinsamt så man angav i budgetarna både överskott och skuld men lade aldrig ihop det så de få som faktiskt läser budgeten kunde se summan. 

Fortfarande idag tror de flesta politiker och väljare att vi har en stor statsskuld som bromsar våra möjligheter till reformer och investeringar.

Så varför har S drivit denna falska ”skuld” som i praktiken gjort partiet till en maktlös administratör av en nedskärande stat. Jag tror det handlar om att man inte är socialister och i grunden vill samarbeta med de borgerliga hellre än att bygga en politik som utmanar den rådande makten.

Så vad stoppar Vänsterpartiet från ett frontalangrepp på hela myten och ett finansieringsprogram för ett jämlikt och klimatrent Sverige? 

Ännu mer märkligt är att Miljöpartiet sedan Birger Schlaugs tid som språkrör drivit tesen om den stora statsskulden och därmed gjort sig maktlösa i klimatpolitiken. Det man kunnat göra är bara små förslag till stöd för omställning och krav på klimatskatter vilket gör folk förbannade och klimatpolitiken menlös. Samtidigt pratar man om att vi ska ”låna” till investeringar, men vi behöver inte låna, vi behöver bara använda de resurser vi har.

Så vad stoppar Vänsterpartiet från ett frontalangrepp på hela myten och ett finansieringsprogram för ett jämlikt och klimatrent Sverige? Tja, det handlar nog både om okunskap och om att man inte orkar. Men också om viljan att få bli ministrar. 

Maktlöshetssjukan är en självvald sjukdom.

Sverige har alla ekonomiska resurser vi behöver för en snabb omställning och ökad frihet för de många. Det gäller även lokalt där samma sjuka syn på kommunernas ekonomi hindrar all utveckling. (Kommunerna gömmer sina överskott bland annat på börsen i olika pensionsfonder.)

Så hur botar man detta?

I över 30 år har myten om skulden styrt politiken.

Börja med att ställa enkla frågor:

Vem har fått det bättre dessa 30 år?

Vem har fått det sämre?

Det är en rå klasspolitik som styr.

Och det enda som kan ändra det är om miljoner människor förklarar att de fått nog.