Debatt: MP måste välja klimatet framför kärnkraftsmotstånd

I år har rekorden för global uppvärmning krossats. September var 1,75 grader varmare än före industrialiseringen och Antarktis saknade i somras havsis motsvarande tio gånger Storbritanniens yta.

Under fyra år hade jag, tillsammans med bland andra Johan Rockström, ansvar för en årlig klimatrapport som togs emot av FNs klimatorgan: ”10 New Insights in Climate Science”. Genom arbetet med den har jag behövt ta in den fulla vidden av vad klimatförändringar kan innebära. Att miljarder människors dricksvattenförsörjning hotas av torka och förändringar av glaciärer i bergsmassiv. Att IPCC underskattar effekterna av tinande permafrost genom att inte räkna med ”abrupt thaw”. Och att redan vid 1-2 graders uppvärmning kan 14 procent av arter försvinna lokalt. 

Det är allvar på riktigt nu. 

Även om konsekvenserna vid en kärnkraftsolycka är fruktansvärda så är konsekvenserna av klimatförändringar avsevärt värre.

Det är därför mycket olyckligt att klimatdebatten i Sverige under lång tid, i synnerhet de senaste åren, fastnat i en polarisering mellan kärnkraft och förnybart. Skulden för detta faller främst på konservativa krafter, som utnyttjat polariseringen för att ta fokus bort från klimatfrågan. Men vi behöver också vara självkritiska i miljörörelsen och forskarvärlden. 

Har vi verkligen haft rätt prioriteringar när vi antagit ett dogmatiskt motstånd mot kärnkraft? Även om konsekvenserna vid en kärnkraftsolycka är fruktansvärda så är konsekvenserna av klimatförändringar avsevärt värre. 

Jag, som forskat inom förnybar energi, tror verkligen inte på kärnkraft som framtidens teknik. Det är fullständigt vansinne att, som regeringen nu vill göra, riskera 400 miljarder av offentliga medel på det. Om det blir av kan vi säkert säga ”vad var det vi sa” om 20 år när det blir uppenbart hur felriktade de satsningarna var. Kanske kan det bli en annan majoritet efter nästa val som river upp den nuvarande politiken och ändrar riktning igen, men då är risken att inget företag längre vågar göra energi- eller klimatrelaterade satsningar i Sverige. Oavsett vilket: den tiden har vi inte. Vi befinner oss i ett akut nödläge för klimatet och ekosystemen.

I ett akut nödläge så tillämpar en läkare triage, hen väljer vissa patienter framför andra. Det är inte för att läkaren saknar empati, utan helt enkelt för att kunna rädda så många människoliv som möjligt. Miljörörelsen kan behöva göra triage och välja vilka frågor att prioritera. Allt hänger ihop men vi kan inte göra allt samtidigt. 

Därför är det olyckligt att MP:s nya språkrör, Daniel Helldén nyss gick ut och satte kärnkraften som röd linje i framtida förhandlingar.

Den röda linjen borde gå kring politik som inte uppnår Parisavtalet. För partiet som gått till val på ”Klimatet kan inte vänta” så måste det rimligen ha högsta prioritet. Miljöpartiet borde verka för en ny energiöverenskommelse samt en skärpning av klimatmålen som är tillräckligt ambitiöst för klimatet. Det kan exempelvis ske i samband med den utvärdering av etappmålen som Miljömålsberedningen nyss fått i uppdrag att göra. I förhandlingarna om klimatmål bör MP öppna för ”fossilfritt” istället för ”100 procent förnybart” givet att ett antal krav uppfylls. Dessa krav kan vara bland annat följande:

• Att Sverige siktar på ”nära noll” och fasar ut i stort sett alla fossila bränslen i alla sektorer senast 2035, helst redan 2030.

• Att statligt stöd till olika energitekniker ska utgå ifrån dess mognad (mindre utvecklade tekniker behöver mer stöd) men inte ska ge vissa energitekniker – det vill säga kärnkraft – en gräddfil.

• Att omställningen ska vara rättvis, att styrmedel och statliga stöd ska gynna ekonomiskt utsatta grupper och att inte politiken ska privatisera vinster och kollektivisera risker (vilket nuvarande satsning på kärnkraft riskerar göra).

I klartext: MP borde acceptera kärnkraft om det behövs för att få en tillräcklig ambitiös klimatpolitik. Det betyder inte att partiet har svängt och är ”för” kärnkraft, men kan vara en nödvändig eftergift i det politiska läge där många andra partier kräver att tekniken tillåts.

Ett sådant här utspel skulle vara mycket välkommet inom energibranschen och industrin, vilka vill se bredare överenskommelser för framtiden för att kunna satsa på havsbaserade vindkraftsparker och grönt stål. Pressen skulle öka på regeringen om nya samtal och förhoppningsvis kan fokus komma tillbaka på klimatfrågan.

Om vi ska klara klimathotet så kommer alla partier behöva göra stora avkall i prestigefrågor. Det behöver göras upp med betongpolitik, bilberoende, skogsbrukets metoder och religiös tro på ekonomisk tillväxt. Det kommer vara smärtsamt för alla. Så frågan är: 

Vad är Miljöpartiet beredda att ge upp?