Debatt. .

2020-11-19 11:05
Bild: Press / Fredrik Sandberg/TT
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Moderaternas nya idéprogram – en högergir i SD:s famn

Moderaterna presenterade nyligen ett förslag till nytt idéprogram – och det innebär en återgång till traditionellt konservativa värderingar, där nationen hyllas och invandringen utmålas som ett problem.

Idéhistorikern Per Sundgren har läst det nya programmet mot tidigare och drar slutsatsen att förflyttningen högerut gör det lättare för M att samarbeta med SD.

Moderaterna har uppenbarligen problem med sin historia. I programmet från 2011 hade man till och med fräckheten att hävda att det varit Moderaterna som gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid. Detta var för grovt och de tvingades korrigera programmet. Problemet med historien kvarstår dock och är en av anledningarna till att det nu behövs ett nytt program. Programmet från 2011 som skrevs under de politiskt framgångsrika Reinfeldtåren har helt enkelt blivit en belastning. Alltså dags för ett nytt till tiden bättre anpassat program. Men först låt oss granska den moderata programhistorien.

Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet, bildades 1904. Enligt det första mycket korta programmet är syftet att värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Det var ett upplösningsarbete som bestod i att dessa krafter ville ”främja det obemedlade flertalets intressen.” Valmansförbundet däremot är tydligt i sitt försvar för det bemedlade fåtalets intressen. Hotet är den allmänna och lika rösträtten.

Dugligheten fortfarande central

Gentemot det split som klasser står för betonas i partiprogrammen från 1919 och 1934 det nationella värdet och inte minst den personliga dugligheten. ”Lön efter duglighet, utbildning och ställningens ansvar”, är förstås ur detta perspektiv motsatsen till det klassvälde och den klasskamp som arbetarrörelsen står för. Alldeles efter kriget i det omfattande handlingsprogrammet från 1946 är dock tonen delvis ny.  Även den politiska högern vill nu stå för ett ansvarsfullt reformarbete. Dugligheten är fortfarande central, men också ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. Högerns politiska strävanden står nu, hävdas det, i samklang med arbetargruppernas krav på ekonomisk och social trygghet. Man vill t ex ”främja ekonomisk utjämning mellan barnfamiljerna och övriga medborgare” och mellan stad och landsbygd.

I partiprogrammet från 1956 tonar ett traditionellt konservativt parti fram. Sverige ska byggas på ”den nationella samhörighetens grund”, familjen, den kristna tron och den enskilda äganderätten är centrala värden, liksom ”en demokratisk av klassintressen oberoende statsmakt”. I programmet från 1969 märks dock att något har hänt. Den starka vänstervridningen har påverkat också de borgerliga partierna. Både Centerpartiet och Folkpartiet antar nu program som starkt betonar behovet av social och ekonomisk jämlikhet.  Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.

Rörelse mot mer liberala ståndpunkter

Att Moderaterna håller på att överge en del traditionellt konservativa positioner blir än tydligare i 1978 års idéprogram som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.

Den rörelse mot mer liberala ståndpunkter som pågått under en tid blir än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund. Det är den för stora välfärdsstaten som utgör det största hotet mot individen och som skapar ett nytt klassamhälle, där människor tvingas leva på bidrag istället för att genom egen ansträngning lyckas. ”Men skillnader ska kunna minskas”, inte bli hinder för människors möjlighet att utvecklas, vilket är ”verklig jämlikhet”. Jämlikhet har i grunden inget med ekonomisk utjämning att göra utan knyts till människors individuella möjligheter att lyckas.

Nytt politiskt läge

2011 års idéprogram är skrivet i ett helt nytt politiskt läge. Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.  

En jämförelse av 2011 års program med programmet från 2001, skrivet i opposition och under tydligt inflytande av nyliberalt tänkande, är intressant. I det programmet omtalas politiken och den offentliga sektorn som ”hinder och maktinstrument”, som de särintressen som står i motsats till den enskilda människan.  Hur annorlunda låter det inte 2011. Den välfärdsstat som ”gått fel” 2001 hyllas nu. Politiken har nu blivit något positivt som bygger samhället och är garanten för medborgarnas rättigheter. Den offentliga sektorn behövs, men den får inte bli ”allomfattande”. Den kritik mot kollektiva lösningar och den skepsis mot politik som tidigare utmärkt Moderaterna har nu nästan försvunnit. ”Politiken, fackförbund, företag och det civila samhället har var för sig och gemensamt ansvar för att skapa delaktighet och sammanhållning.” Den nya ställningen, som det statsbärande partiet, har medfört en tydlig förskjutning i synen på det som kallats den svenska modellen, välfärdslandet Sverige. Den modellen försvaras nu och är rent av som redan kunnat konstateras en produkt av ett moderat idéarv.

Centralt i handlingsprogrammet från 1993 och idéprogrammet från 2001 är den uppdelning som görs i den lilla och den stora världen. Den lilla världen står för vänner och släkt, och inte minst för familjen, ”det trygga samhällets viktigaste hörnsten”. Mot denna lilla värld står som ett hot den stora värld som har blivit kollektivistisk, opersonlig och kall, dvs det socialdemokratiska Sverige. Denna rest av ett socialkonservativt förflutet är helt bortrensad i det nya idéprogrammet från 2011. Inte heller sker någon som helst hänvisning till den kristna tradition som fortfarande var viktig 2001. Den moderata betoningen ligger nu på människans rätt att ”få vara sig själv”. Här finns ett psykologiskt tänkande som mera anknyter till tidens självhjälpsböcker än till kyrkans kristendom.

Liberalkonservatism?

Men nu är det 2020 och partiet befinner sig åter i opposition och världen har förändrats. Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.

När vi så kommer till efterkrigstiden blir historieskrivningen minst sagt selektiv och ideologisk. Den tillväxt som stannade av i slutet av 1960-talet är således en följd av att den ”genomreglerade svenska ekonomin” inte kunde skapa den efterfrågade välfärden ”samtidigt som en allt mer monolitisk välfärdsstat likriktade vård, skola och omsorg.” Detta skulle dock vändas med 1990- och 2000-talets liberaliseringar som skapade ”innovation, entreprenörskap och växande välstånd”. Under 2010-talet har dock åter de framgångsrika Alliansåren kommit att övergå i ”ett avstannandets decennium”. Ja, så kan historia skrivas.

Hyllad välfärdsstat blir problem

Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem. Framför allt bör den begränsas till sin kärna, vård, skola och omsorg. Politiken måste begränsas, den ”skapar ofrihet” och ”riskerar att undergräva individens frihet”. Målet måste vara institutioner ”fria från stat och politik”, eftersom ”offentlig finansiering och politiska ambitioner utgör en risk.” Den ekonomi som 2011 var en ”social marknadsekonomi” har nu blivit rätt och slätt ”marknadsekonomi”.  Ja, tonläget är förändrat, vilket märks också på andra områden, inte minst i den blandning av konservatism och liberalism som programmet nu vill göra till en tradition.

Den blandningen varierar kraftigt mellan programmen. 2001 är utgångspunkten den snabba globalisering som positivt förändrat världen och står i motsättning till ”den stängda och nationella världen”. Även 2011 tonas nationen ned. De idéer som istället framhävs är bland andra ”globaliseringen, europatanken och välfärdsidén”. Men så 2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”. ”Den svenska demokratin och vår rättsstat vilar på nationalstaten.”

Alla ryms inte

Men det är inte alla som ryms i denna nationalstat. Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare. Särskilda kunskaper i svenska språket och samhällsorientering är ett absolut krav.

Invandringen ska dessutom vara ”ändamålsenlig”, det vill säga den som kommer hit ska kunna ”bidra till vårt samhälles utveckling.” Sverige har när det gäller människor som tvingas fly från krig och förtryck ett ansvar, som är ”särskilt stort i vårt närområde och oavvisligt i relation till våra grannländer.” Med tanke på hur dagens flyktingsituation ser ut innebär det ett högst begränsat ansvar. 2011 var attityden en helt annan. ”Moderaterna värnar asylrätten och vill att Sverige tillhör de länder som tar ett stort ansvar och undsätter människor som är i nöd.”

Även i synen på lag och ordning har en återgång skett till mer traditionell högerpolitik. 2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare. 

”Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”

SD-förflyttning högerut

En annan intressant skillnad är den roll familjen får spela. Familjen som tillsammans med nationen, militären, kyrkan och monarkin utgjort centrala konservativa värden och alltid hyllats i de moderata programmen var nästan helt försvunnen 2011. I det nya programmet lyfts familjen åter fram. Den är en utgångspunkt för förståelsen av samhället. Det är i den vi tar ansvar. ”Familjen har en särställning.” Även den kristendom som var nästan osynlig i programmet 2011 har nu blivit synligare.

Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet. Det talas på flera ställen ganska vagt om populism, men det kan vara en populism både till höger och vänster. I övrigt riktas kritiken mot den arbetarrörelse som utgör ett ständigt hot mot det samhälle som Moderaterna vill skapa. Den allra skarpaste politiska kritiken finns dock i det förord som skrivits av Christofer Fjellner. Den kritiken riktas mot Centern och Liberalerna som svikit borgerligheten, ja som ”säljer sin själ i förhandlingar med andra.”

Ordningen återställd

Mycket mer finns att säga om det nya programförslaget, men jag har inte funnit anledning att kommentera det som är självklarheter: att Moderaterna värnar privat äganderätt, marknadsekonomi och en mångfald av aktörer inom vård, skola och omsorg. Att det sedan länge pågår en intensiv debatt och forskning om för- och nackdelar med den privatisering som skett av delar av den offentliga sektorn berörs överhuvudtaget inte. Den mycket tydliga tendensen i detta nya programförslag är en återgång till mer traditionellt konservativa ståndpunkter, det gäller inte minst synen på välfärden, brottsligheten och migrationen.  I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Per Sundgren 
Idéhistoriker och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden