Debatt: Mediterande miljardär stryks medhårs i DN

I backspegeln kan 2022 komma att ses som året då en ny diskurs kring de superrika sakta började ta form. Den ekonomiska krisens blottande av de superrikas privilegier, turerna kring Elon Musks Twitterköp, och – på hemmaplan – debatten kring Andreas Cervenkas ”Girig-Sverige” skvallrar om att något kan vara på väg att hända med synen på samhällets rikaste medborgare. 

Miljardärens roll som ett symptom på den samtida ojämlikheten hamnar i skymundan. 

Däremot hajade jag till när jag på årets sista dag läste intervjun med fastighetsmiljardären Greg ­Dingizian i Dagens Nyheter (30/12). Detta eftersom intervjun, som gjordes i samband med att ­Dingizian offentliggjort en donation på sex miljoner till Malmö universitet för att stärka lärosätets forskning om mindfulness, innehåller flera inslag som jag känner igen från min pågående forskning om hur svenska miljardärer skildras i media:

1. Fokus läggs på hur miljardären hanterar sin rikedom, ett fokus som oftast landar i slutsatsen att pengar, eller ”jakten på det materiella” som Dingizian uttrycker det, inte gör en lycklig. Miljardären används därmed främst som en ingång för att reflektera kring vad rikedom gör med det mänskliga psyket, vilket innebär att miljardärens roll som ett symptom på den samtida ojämlikheten hamnar i skymundan. 

2. Mycket energi ägnas åt de prövningar som miljardären behövt genomgå under sin karriär. Vi får veta att Dingizian förlorade ”allt och lite till” i finanskrisen på 1990-talet, men att han sedan med hjälp ”nya insikter” lyckades ta sig tillbaka till toppen. Detta ger intrycket att det framför allt är personliga egenskaper och förmågan att lära av sina misstag – inte samhällsposition – som avgör vem som lyckas bli rik. Detta intryck förstärks när journalisten poängterar att Dingizian växte upp i stadsdelen Rosengård – ”idag klassad som ett särskilt utsatt område” – utan att nämna att pappan arbetade som chef på ett svenskt exportföretag. Hur Dingizians klassresa verkligen gick till är dock av sekundärt intresse: poängen är att media förmedlar en skev bild av den strukturella ojämlikheten genom att inte framhålla de så kallade ”rags-to-riches”-miljardärerna som de sällsynta undantag de är.  

3. Texten innehåller en vag kommentar där miljardären uttrycker oro över ”klyftor” i samhället. I detta fall lyfter Dingizian förvisso ”den globala ekonomin” i anknytning till detta, men avsaknaden av konkreta alternativ till denna ekonomi gör att det faktiska bekämpandet av klyftorna förblir abstrakt. Detta är talande för den samtida diskursen där ojämlikheten erkänns som ett problem, samtidigt som lösningarna som framhålls ofta är att vända sig inåt (till exempel då via mindfulness) snarare än att förändra de strukturer som ligger till grund för ojämlikheten. 

4. Beloppet som Dingizian donerat till Malmö universitet sätts inte i relation till hans förmögenhet. Att som miljardär skänka sex miljoner motsvarar proportionellt samma uppoffring (0,6 procent) som när en person med tillgångar på 300 000 kronor donerar 1 800 spänn. Självklart är sex miljoner fortfarande sex miljoner, men den här typen av utebliven kontext kan leda till att de rikas välgörenhet framstår som en större bravad än den i själva verket är. 

Jag är inte ute efter att peka ut varken den enskilda skribenten eller tidningen i fråga (artikelserien ”Välfärdsmiljardärerna” som Dagens Nyheter publicerade under valspurten hade många förtjänster). Mitt inlägg bör snarare ses som ett försök att uppmärksamma en viss typ av berättande som rutinmässigt kommit att prägla mediernas porträttering av de superrika – och en uppmuntran till journalister att reflektera över dessa frågor nästa gång de sätter sig ner för att intervjua en miljardär.