Debatt: Mediebolagen utnyttjar oss journalister

Alla arbetsgivare i mediabranschen – den här texten är till er.

Det kanske är uttjatat och med största sannolikhet känner ni alltför väl till den här verkligheten redan. Ni kanske själva är upprörda över att det är såhär, vad vet jag, kanske ligger ni också sömnlösa om nätterna och undrar hur jag och flera tusen med mig ska kunna betala sin hyra (om vi ens har turen att få en hyresrätt utan fast inkomst vill säga), sitt pendelkort, sin mat, försörja barn eller betala av studielån, tv-avgift och tandläkarräkningar. Säkerligen tycker ni också att det är jobbigt att vi får jobba hela somrarna men knappast hinner jobba in några semesterdagar, inte heller får rätt till friskvård och kanske tycker ni också att det är bedrövligt att vi tvingas anställas på märkliga villkor av diverse bemanningsföretag och kastas runt än hit, än dit.

Säkert ser ni hur vi jobbar på bra, kan ny teknik, sitter på massor med viktig kunskap och dyrbara erfarenheter. Kanske kan ni sätta er in i hur det känns när lojaliteten för arbetsgivare och i synnerhet branschen ledsamt nog blir allt mindre för varje dag på grund av detta – allt det tror jag om er. Kanske känner ni också de fast anställda kollegornas frustration och trötthet när de gång på gång ska lära upp vikarier som kanske i bästa fall stannar några månader tills utlasningen griper sina klor i dem. Kanske svider det även i er när vikarien, som kollegorna aldrig hinner lära sig namnet på, får en biobiljett i handen och tackas av efter ett år för att aldrig mer återkomma.

Vi vet ju detta sedan länge, visst gör vi? Inget är nytt. Men låt mig ställa ett par frågor till er: Hur ska jag och andra unga samhällsengagerade journalister kunna granska missförhållanden i samhället, säg otrygga anställningar inom handels-, bygg eller servicebranschen, när det är precis sådana anställningar vi själva befinner oss i? Hur ska vi kunna motivera för oss själva att det är värt att hanka sig fram, slita på år efter år, men med riktigt dåliga utsikter för framtiden? Hur ska vi få förtroende för er arbetsgivare som valt att sätta utlasning och otrygghet i system? Alla vet vi om detta. Ändå är det så märkligt tyst från den bransch som i grunden har till uppgift att avslöja just sådana missförhållanden. Det gäller inte minst arbetsgivarna inom public service.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Är det min byline jag ska värdera så högt att det på något vis ska vara värt det? Att få prata i radio eller tv några minuter på nyheterna, att skriva ”intressanta jobb” – ska det uppväga det faktum att jag och mina kollegor faktiskt utnyttjas på arbetsmarknaden trots att vi ofta är både högutbildade och kunniga? Någonstans är det vad det kokar ner till och det är baksidan med journalistbranschen – ni vet att människor kommer att arbeta hos er trots den osäkerheten. Det utnyttjar ni, även om få av er skulle säga det rakt ut. Det är fult.

Elefanten i rummet – det finns fler – är denna: ni arbetsgivare talar mer än gärna och i högstämt tonläge och med all rätt om journalistikens absoluta nödvändighet för en fungerande demokrati. Men räddhågsna, pressade, otrygga, ständigt missnöjda och oavbrutet utnyttjade journalister kan i längden inte upprätthålla en journalistik värd namnet. Och ni vet om det. Det är ert ansvar att få retoriken om medias demokratiska uppdrag att stämma med vad ni faktiskt gör med en ny generation journalister. Ta det ansvaret innan det är för sent.

Jag själv har inte facit på hur det här ska kunna stoppas. Täppa till luckorna i LAS säger någon på Journalistförbundet när jag ringer dem för råd och hjälp – javisst, om det hjälper. Städa upp bland arbetsgivarna och kicka ut bemanningsföretagen – ja, gärna det. Stärka facket – alla dagar i veckan!

Jag välkomnar en granskning av detta. Jag själv kommer att börja den idag – jag har ju all tid i världen tills nästa eventuella vikariat dyker upp. Arbetsgivare, forna och framtida – vi ses för en intervju!