Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Marknadisering förstör Sverige

Tre av tio arbetare inom vård, omsorg och skola riskerar att utveckla utmattningssyndrom på grund av höga stressnivåer på jobbet, skriver debattörerna.
Tre av tio arbetare inom vård, omsorg och skola riskerar att utveckla utmattningssyndrom på grund av höga stressnivåer på jobbet, skriver debattörerna. Bild: Bild: Fredrik Sandberg/tt

Dagens ETC.

Det offentliga säljs ut, välfärden smittas av omänskliga företagslogik från japanska fabriker. Det här har slagit hårt. Vi klarar inte en pandemi med just in time. Är verkligen de potentiella kostnadssänkningarna värda det mänskliga priset? undrar socialdemokrater i riksdagen.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

I mitten av februari (16/2) uppmärksammade Hjärnfonden att tre av tio arbetare inom vård, omsorg och skola har en sådan hög stressnivå att de befinner sig i riskzonen för att utveckla utmattningssyndrom. Gemensamt för dessa sektorer är deras ohälsosamma villkor där behovsanställningar och delade turer härjar fritt. Arbetsrelaterad stress och skiftarbete ökar risken att dö en för tidig död. Just dödsfall till följd av arbetsstress tros öka i framtiden framför allt bland kvinnor efter decennier av en allt mer pressad välfärd. 

Hur kommer det sig att välfärden, ämnade att ge vård, omsorg och utbildning, nu har blivit en giftcocktail för de som arbetar i den?

I hopp om lägre kostnader och mer kontroll påbörjades marknadiseringen av svensk offentlig verksamhet under 1990-talet. Sedan dess har statliga organisationer sålts ut och företagslogik har börjat tillämpas i välfärden. Managementteorier menade för fabriksgolv har applicerats på allt från personalplanering till beredskap. Detta har försämrat vår välfärd, hälsa och gjort oss sårbara vid kriser.

När covid-19 började spridas i vårt land och nödvändigheter i beredskapslagerna räknades stod det klart att det rådde brist. Regioner hade brustit i sitt ansvar men menade då att det var praxis att inte ha skyddsmaterial och läkemedel på lager, att de följde den så kallade just in time-strukturen.

Just in time utvecklades av den japanska biltillverkaren Toyota under 1960-talet. Genom att få leveranser av material precis när fabrikerna behöver dem kunde bolaget minska sina lagerkostnader och öka sin vinst. Denna strategi var extremt lyckad och spred sig över hela världen och används än idag.

För att möta just in time-behovet har ett globalt logistiksystem byggts upp. Reservdelar, sjukvårdsmaterial och mat har skickats nästintill friktionsfritt mellan länder. Detta fungerar väl så länge inget stör distributionen. Men när en kris slår till medföljer allvarliga konsekvenser. För Toyota och andra industribolag kan detta betyda att produktionen stannar av och pengar förloras. För ett sjukhus kan ett stopp i läkemedelsförsörjningen riskera människor liv. Vilket skedde i Sverige i början av pandemin.

Men det är inte bara svensk läkemedelsförsörjning som har påverkats negativt av marknadiseringen. Kvinnorna som sliter i välfärden har också fått bära ett tungt lass. En av de största kostnaderna inom välfärden är personalen. Det betyder att om man kan schemalägga så att personal, liksom industrimaterial, kan börja arbeta vid exakt rätt tillfälle kan kostnader minimeras och överskott garanteras.

Idag har vi en situation där varannan arbetarkvinna jobbar deltid, oftast ofrivilligt för att arbetet är organiserat på så sätt. Varannan arbetarkvinna arbetar i skift eller schema. Var fjärde har en tidsbegränsad anställning, oftast ”vid behov” eller ”per timme”, anställningsformer som blivit allt vanligare de senaste 30 åren när välfärden blivit mer fragmentiserad. Flest med tidsbegränsad anställning finns inom vården och omsorgen. Där finns också de högsta sjuktalen. Speciellt är det unga kvinnor som drabbas.

För huvudmän är minutscheman, delade turer och effektivitet eftertraktat, men för de välfärdsarbetare som kommer i kläm är det förödande. Just in time-logik inom välfärden leder exempelvis till att undersköterskor behandlas som lagermaterial. Deras arbetspass schemaläggs för att inte en minut i timbetalning ska gå till spillo, som konsekvens offras den arbetandes välmående och fritid. Delade turer där exempelvis en undersköterska kan ha ett skift på morgonen, därefter en obetald paus på fyra timmar och sedan ännu ett skift skapar mer olycka än vad de låga kostnaderna kompenserar för.

Skolan är ett annat tydligt exempel på marknadiseringens misslyckande. Friskolor kan idag ta ut hur mycket vinst de vill vilket ger dem incitament att sänka sina kostnader till bristningsgränsen. Vinstdrivande friskolor har idag en är lägre lärartäthet och lägre lärarbehörighet jämfört med kommunala skolor. Våra barns utbildning får stå tillbaka samtidigt som de stora överskotten skickas till skatteparadis och investmentbolag i Luxemburg.

Även avregleringen av tågmarknaden har varit problematisk. Ett otydligt ansvarsutkrävande har medföljt bristande underhåll av Sveriges stambanor. Detta riskerar så väl passagerares som anställdas liv. Samtidigt har betydande tåglinjer hotats att läggas ner när privata företag tagit över dem och därefter beräknat att de inte är tillräckligt lönsamma.

Att sluta sälja olönsamma produkter och tjänster på en marknad är rimligt. Men en marknad förutsätter också att det finns flexibilitet och att aktörer kan slå ut varandra. Dessa två villkor är inte förenliga med styrning av offentlig verksamhet.

Det finns ingen flexibilitet på våra spår, det kan bara gå ett tåg i taget. Om en grundskola konkurreras ut får de förödande konsekvenser för elevernas skolår vilket inte går att reklamera. När en undersköterska går in i väggen kan han eller hon inte ersättas av en reservdel som levereras just in time. Välfärden är inte en vinstdrivande fabrik, marknadsteorier passar inte in.

Offentlig verksamhet har sina egna logiker och mål. Ett sjukhus mått på kvalitet avgörs om vården är bra, inte med hur mycket överskott den går med i slutet av året. Ett lands krishantering värderas av hur bra krisen klaras av, inte hur effektivt lagerhållningen administreras.

Coronapandemin har tydligt illustrerat stora brister i hur Sverige bedriver offentlig verksamhet. Livsviktig beredskap organiseras efter teorier som passar bäst i fabriker, elevers behov får stå tillbaka för kapitalintressets vinstjakt och välfärdshjältar tvingas till ohälsosamma arbetsvillkor. Som konsekvens är Sverige idag ett mer sårbart och ineffektivt land jämfört med för 30 år sedan.

Nu är det upp till Sveriges politiker oavsett partitillhörighet att i riksdagen, kommunerna och regionerna föra ett samtal kring hur vi bedriver våra offentliga verksamheter. Är verkligen de potentiella kostnadssänkningarna värda det mänskliga priset vi tvingas att betala för att använda ett just in time-system?

Framåt är det uppenbart att vi behöver stärka svensk beredskap och hitta att en långsiktigt hållbar modell där ohållbara marknadslogiker fasas ut till förmån för människor.

////

Annelie Karlsson (S)

gruppledare i riksdagen

Niklas Karlsson (S)

vice ordförande försvarsutskottet

Anna Johansson (S)

ordförande arbetsmarknadsutskottet

Kristina Nilsson (S)

vice ordförande socialutskottet

Teres Lindberg (S)

gruppledare trafikutskottet

Gunilla Svantorp (S)

ordförande

00:00 / 00:00