Debatt: Människor på flykt behöver andrum – inte vi

Regeringens lagförslag "Begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige" fick en dräpande kritik av majoriteten remissinstanser. Även vi i Socialdemokrater för tro och solidaritet har varit kritiska och oroade över konsekvenserna av den nya flyktingpolitiken.

Efter den hårda kritiken har regeringen bearbetat lagförslaget och slipat bort de allra vassaste kanterna. Det visar att en aktiv opinionsbildning lönar sig, vilket förstås är bra. Vår oro kvarstår dock.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Under onsdagen höll justitieminister Morgan Johansson en presskonferens för att lägga fram förslaget på nytt, efter remissomgången och de justeringar den krävt. Senare i vår ska riksdagen rösta om den nya lagen.

Justitieministern menar att regeringen ställts inför ett mycket svårt etiskt dilemma, men såg ingen annan väg. Regeringen ser sig alltså tvungen att föra denna hårdare politik, trots att regeringen ser risker ur humanitära perspektiv. Syftet är att signalerna ska ge färre asylsökande. Det är olyckligt när politiska beslut fattas i syfte att ge signaler snarare än att förbättra.

Med en rödgrön regering har Sverige per capita tagit emot flest människor på flykt bland EU-länderna. Det är jag stolt över. I höstas smällde EUs länder igen sina dörrar, en efter en. Till slut var det nästan bara Sveriges som stod öppen. Det gav väldigt många asylsökande på kort tid och innebar hårt tryck på våra mottagningssystem. Fortfarande är det en stor utmaning att få framför allt skola och bostadssituation att fungera för alla.

Jag hade gärna sett att minst lika mycket energi ägnats åt att lösa dessa problem, som på att försvåra för redan hårt drabbade människor.

EUs avtal med Turkiet om tvångsförflyttningar av flyktingar kommer oundvikligen leda till färre asylsökande till Sverige. Regeringens regelförändringar kan på så vis bli förlegade, innan de tagits i bruk. Riksdagen kommer troligen ändå rösta igenom den stramare flyktingpolitiken, med tanke på det parlamentariska läget. Sverigedemokraterna har kritiserat regeringen för att inte vara nog restriktiv och moderaternas Anna Kinberg Batra säger ungefär samma sak.

Men, som jag har sagt förut: Det är människor på flykt från krig och terror som behöver andrum, inte vi.

Förhoppningsvis ser riksdagsledamöterna problemen och väljer att inte rösta igenom förslaget i sin nuvarande form. Jag hade helst sett en rejäl omarbetning. Men sett till de begränsade möjligheterna vill jag önska något ytterligare: Förflytta åtminstone inte utgångspunkten!

Utgångspunkten för en svensk socialdemokratisk flyktingpolitik måste vara att värna asylrätten, att stolt följa vår tradition att alltid göra vårt bästa för att hjälpa medmänniskor i nöd. Sverige ska ha en öppen och generös hållning och följa internationell rätt, utan att tveka. En socialdemokratisk politik ska i första hand vara solidarisk. Om än pragmatisk.

Det måste vara utgångspunkten. Som inte får rubbas.

Nu förflyttar vi oss från att vara klassens ljus till att sitta längst bak i klassrummet och balansera på gränsen till godkänd. Temporärt, sägs det. Vi kan flytta fram igen. Men om vi flyttar på utgångspunkten för svensk flyktingpolitik, så finns risken att det blir permanent.

Vi måste akta oss för att normalisera en hårdare retorik. Vi kan inte acceptera att ett ”svårt beslut” betyder juridiskt svårt och först i andra hand medmänskligt svårt. Att oron för ”orimliga effekter” gäller arbetsmarknaden, inte individerna. Att omsorgen blir större för systemen, än för människorna. Det är då vi flyttar vår utgångspunkt för politiken.

Det rimmar illa att å ena sidan driva en feministisk politik och i den andra änden försvåra för kvinnor att komma efter de män som gått före. Likaså att sätta barnkonventionen som rättesnöre, men samtidigt skapa en enorm osäkerhet för hela familjer genom tillfälliga uppehållstillstånd.

Den här restriktiva flyktingpolitiken kommer orsaka stort lidande, i form av splittrade familjer. Den kommer leda till försämrade möjligheter till etablering i samhället, genom de tillfälliga uppehållstillstånden. Den kommer dessutom att leda till kraftigt ökad administrativ och ekonomisk börda på myndigheter som Migrationsverket, polis och domstolsväsende. Om den leder till större ansvarstagande bland de övriga medlemsländerna i EU är högst tveksamt. Hittills har vi sett mer av motsatsen – att fler följt Sveriges exempel och stramar åt, ännu mer.

Allt detta oroar mig. Och jag undrar om de vinster regeringen säger sig vinna verkligen överträffar de uppenbara riskerna.