Debatt. .

2020-05-10 11:36
  • Bild: Peter Hoelstad/TT
  • Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Målet är inte att kriga jämställt

Målet kan ju inte vara att vi ska kriga jämställt eller att göra kriget mer humant. Målet måste vara att helt eliminera det! skriver Gudrun Schyman, som ifrågasätter hur utrikesminister Ann Linde får ihop den påstått feministiska utrikespolitiken med vapenexporten till Jemen

I en webbsänd intervju, med plats för några frågor på slutet, får utrikesminister Ann Linde frågan om hur den svenska vapenexporten går ihop med den feministiska utrikespolitiken, bland annat mot bakgrund av att svenska vapen finns i det pågående kriget i Jemen. Frågeställare är företrädare för IKFF och Svenska Freds.

Ann Lindes svar är intressant. Hon understryker tydligt att det inte finns någon som helst motsättning mellan svensk vapenexport och den svenska feministiska utrikespolitiken. Hennes inställning är att Sverige måste kunna försvara sig med vapen och då måste de vapnen produceras i landet och om det ska vara lönsamt så måste vi också kunna sälja samma vapen till andra länder. Självklart med så stränga restriktioner att vapnen garanterat inte kommer i ”orätta” händer, dvs. används. Och så understryker hon igen att det verkligen inte finns någon som helst motsättning mellan Sveriges vapenexport och Sveriges feministiska utrikespolitik.

Man tar sig för pannan! Vilken värld lever utrikesministern i? Eller menar hon på fullt allvar att den massiva kritik som freds- och kvinnoorganisationer, också utanför Sveriges gränser, ständigt och ihärdigt riktar mot Sveriges vapenexport är ett uttryck för en helt annan slags feminism? Eller kanske inte feminism alls? Inte ens de stridbara kvinnor inom socialdemokratin som kämpat fred och nedrustning och stopp för vapenexport, verkar ha imponerat på Ann Linde. Inga Thorsson pekade tidigt på behovet av omställning från militär till civil produktion. Och visst var det kvinnorna, där var flera var S-märkta, som såg till att stoppa planerna på att Sverige skulle tillverka en egen atombomb. I strid mot männen som tyckte att Sverige minsann skulle ha en ”egen”.

En feministisk analys av säkerhets- och utrikespolitiken kan inte väja för att våldet är en central beståndsdel i det patriarkala mönster som i hög grad påverkar alla våra relationer, inte minst de internationella. Sambandet mellan våldet i vardagen (mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, mäns våld mot andra män) och våldet i de internationella relationerna saknas i regeringens politik. Den feministiska utrikespolitiken ska främja flickors och kvinnors rättigheter genom att kvinnor ska få ta plats runt de bord där fredsavtalen förhandlas. Det är förstås bra men ännu bättre vore det väl att lyssna på kvinnors gemensamma krav på frihet från våld, i alla dess former! Hur ska fred kunna förhandlas i en föreställningsvärld där kopplingen mellan makt, krig och maskulinitet inte synliggörs? Är det inte just en feministisk utrikespolitik som öppet skulle kunna ifrågasätta den destruktiva manlighetsnorm som ibland träffande kallas för ”toxic masculinity”.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Vi ökar inte säkerheten med fler kvinnor inom försvaret. Säkerheten kan bara öka om vapnen och våldet minskar. Det gäller både civilsamhällets våld och det militariserade våldet. För syftet är detsamma. Makt och kontroll. Oavsett om det gäller en kvinnas kropp och liv, om det utförs i namn av heder, om det uppstår i revirstrider män emellan i en storstad eller om det är en stormakt som propsar på herravälde över territorier och naturtillgångar. De olika nivåerna blandas. Kvinnors kroppar är slagfält, med systematiska våldtäkter som en del av krigföringen.

Det feministiska svaret på det patriarkala våldet är mänsklig säkerhet och antimilitarism. Jag skulle önska att Sveriges feministiska regering såg det. Det skulle få konsekvenser. Både för vapenexporten och för det inhemska militära försvaret.

Det kräver omställning, omrustning och omfördelning av ekonomiska resurser. Det är inte hållbart med miljardrullning till den militära förssvaret samtidigt som kvinnojourerna får kaffepengar. Och det är inte hållbart med fortsatt vapenexport.

FN definierar mänsklig säkerhet som ekonomisk säkerhet, matsäkerhet, hälsosäkerhet, miljösäkerhet, personlig säkerhet, gruppens säkerhet och politisk säkerhet. Inte minst nu, under pandemins tid, har samhällets sårbarhet och brutala orättvisor kommit i dagern på ett sätt som borde få fler att inse nödvändigheten av förändringar i just den riktningen.

Det handlar om att förhindra att konflikter beväpnas/militariseras och att de insatser som vanligtvis kommer efter ett krig – humanitärt bistånd, återuppbyggnad, demokrati, diplomati, osv, – måste komma innan. Det vore att ta ett stort steg framåt i en tid då allt fler backar in i rädsla, isolationism, nationalism och militarism. Målet kan ju inte vara att vi ska kriga jämställt eller att göra kriget mer humant. Målet måste vara att helt eliminera det!

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Gudrun Schyman 
Frilansfeminist