Debatt: Löfvens lärarsatsning löser inte lärarkrisen

Stefan Löfvéns utspel under Almedalsveckan om att satsa på 60 000 lärare för att göra yrket mer attraktivt innebär att drygt 260 000 organiserade lärare inte omfattas av ”reformen”. Mantrat att de ”skickligaste” lärarna ska premieras cementerar bilden av att samhället vill ha ett ekonomiskt A- och B-lag, något som tyvärr Lärarförbundet och Lärarnas Riksförbund accepterar. Pengarna ska fördelas lokalt. De godtyckliga värderingarna av lärarna består. Vem tror att det löser skolans kris?

Går det att enkelt och sakligt avgöra vem som är en bra eller mindre bra lärare?

Vi hör aldrig politikerna säga att de ”bästa, duktigaste eller skickligaste” poliserna, sjuksköterskorna, läkarna, socialarbetarna eller barnmorskorna ska ha bra betalt. Ännu har ingen politiker sagt att alla lärare ska ha bra betalt.

Man kunde förvänta sig att alla pedagoger skulle ställa sig upp och protestera mot denna särbehandling.

Politiker gör stor sak av förstelärarereformen. Mer pengar ja, men tid till att utföra jobbet får de oftast inte. Bara mer att göra.

Politiker hakar upp sig på olika karriärvägar. Som om skolans problem kan lösas med att ett antal lärare börjar forska, blir fackliga ombud och skolledare.

Varför har just lärarna råkat så illa ut? Deras kompetens ifrågasätts ständigt av okunniga politiker och ”skolexperter”. Det är en skymf mot hårt arbetande och välutbildade människor. Det är inte konstigt att få väljer läraryrket idag. Tvärtom är det ett sundhetstecken i ett samhälle vars utbildningsväsende under årtionden befunnit sig i ett experimentellt kaos.

Förklaringar finns till lärares låga status, oanständiga löner och ökande arbetsbelastning.

Under 80-talet angrep kommunpolitiker lärare med vulgära och felaktiga påståenden. Gösta Brodin, socialdemokratisk kommunpolitiker i Åstorp, var en av dem som ledde korståget. Att lärare arbetade halvtid, men hade full lön, var ett exempel på medveten smutskastning. I förlängningen kom Socialdemokraternas kommunalisering. Målsättningen var att sätta lärarna på plats. I det avseendet uppnåddes önskad effekt.

Så fort ”reformen” var genomförd började klåfingriga fritidspolitiker minska de ekonomiska anslagen. Arbetsvillkoren försämrades; större elevgrupper, hårdare arbetsmiljö, tyngre arbetsbelastning, sämre avtal. Bristen på övrig personal gav lärarna ökad arbetsbörda. Och så fortsätter det. Endast tre partier – FP, SD och V – förstår att ett lands skola ska vara statlig och inte skötas av 290 kommuner.

För att knäcka lärarnas redan svaga fackliga engagemang infördes individuell lönesättning. Systemet har skapat dåliga arbetsförhållanden och avundsjuka.

Att driva skolan som företag, införa det fria skolvalet, ha en skolpeng som missgynnar de allmänna skolorna, att med skattemedel gynna friskolor på bekostnad av de kommunala, att se elever som kunder – det är att medvetet skapa ojämlikhet och segregation. Det är en isande, hård ideologisk politik med egoistiska förtecken som regeringarna fört och för.

Lärarkollektivets auktoritet och professionalism har drastiskt underminerats. Lärarna saknar arbetsro. Parallellt blir elevernas kunskaper sämre. Politikerna fortsätter föreslå nya ”reformer”, som ska höja lärarnas anseende och ge fler lärarstudenter. Så länge politiker på olika nivåer vägrar se de verkliga orsakerna till skolans kaotiska situation, blir dessa verkningslösa.