För personer som haft låg eller ingen arbetsinkomst under livet finns garantipensionen, som betalas ut till fullo till de som bott 40 år i Sverige. Under Carl Bildts (M= regeringstid på 90-talet beslutades dock att bosättningstiden skulle förbises för personer som tvingats fly sina hemländer. Även i en tid av minskad kollektiv sammanhållning erkändes alltså att personer som flytt till Sverige behöver en särregel för de intjänade pensionsrättigheter i hemlandet de gått miste om. Det är denna särregel, hemlandstidsregeln, som den nuvarande regeringen vill avskaffa.

Argumenten för lagändringsförslaget landar ofta i uppmaningar om likabehandling – att personer som flytt inte ska ha andra förmåner än personer som bott hela sina liv i eller aktivt valt att flytta till Sverige. Men för den som vill uppnå ett jämlikt pensionssystem, som inte ställer grupper mot varandra, blir likabehandling i det här fallet ett tankefel.

Eftersom pensionsdebatten ofta tar avstamp i retoriken om valfrihet kan vi först och främst konstatera att flykten aldrig är ett val. Konsekvenser av exempelvis krig, förföljelse eller svåra klimatförändringar är mer eller mindre omöjliga att som individ förebygga och påverka. Därför är det inte rätt att likställa flyktingars förutsättningar med personer som levt hela sina liv i eller självmant valt att flytta till Sverige

Bland de grupper som löper störst risk att bli fattigpensionärer – kvinnor, personer i arbetaryrken och utlandsfödda – är dessutom flyktingar särskilt ekonomiskt utsatta. Och diskriminering och snåriga etableringsprocesser på den svenska arbetsmarknaden gör det svårt att själv kunna kompensera ekonomiskt för det liv som berövats av flykten. Behovet av offentlig kompensation är därmed högt och i det har hemlandtidsregeln ofta varit avgörande.

Enligt regeringens egen analys, av lagändringsförslagets konsekvenser, beräknas personer som tvingats fly till Sverige att få cirka 2 000 kronor mindre i månaden att leva på. Under en 20-årsperiod kommer lagändringen ha kostat samhället flera tusen nya fattigpensionärer. Addera sedan de folkhälsoskadliga och segregerande effekter som ökad fattigdom genererar.

Det säger sig självt, förslaget är varken kostnadseffektivt eller värdigt för ett välfärdsland.

Vi i Pensionsrättvisa vill därför se att särregeln behålls och att det ekonomiska skyddet för personer som flytt inte äventyras. Ett jämlikt pensionssystem erkänner skillnader i grundförutsättningar och kompenserar den som utsatts för diskriminerande strukturer på arbetsmarknaden. Arbetet för att öka jämlikheten i pensionssystemet bör därför ta hänsyn till grundförutsättningar och inte ställa utsatta grupper mot varandra. Det kan ske genom att bland annat:

1. Sänka kravet på 40 års bosättningstid för att uppnå full garantipension.

2. Arbeta aktivt och långsiktigt för minskad diskriminering och etableringstid på  arbetsmarknaden.

Vi tror på ett system där ingen riskerar fattigpension – ett system som är jämlikt och inte bekostas av den utsatta.