Debatt: Låt inte allt bli som vanligt efter krisen

Aldrig har väl infektionsepidemiologi fått så mycket uppmärksamhet som nu, och aldrig trodde väl någon att det skulle gå att få hela världen att upphöra med det vi ”måste” göra varje dag. Men på grund av covid-19 har plötsligt det omöjliga blivit möjligt och många krafter jobbar tillsammans med att stoppa eller begränsa pandemin.

Veterinärmedicinen har epidemiologi som sin kärna och modeorden riskfaktorer och flockimmunitet tillhör veterinärens vardag inom både det förebyggande och sjukdomsbekämpande djurhälsoarbetet. Vi känner också igen utmaningarna i att bekämpa en sjukdom utan läkemedel eller vaccin och samtidigt undvika alltför mycket skada för djurägare och samhälle.

Men varför upplevs inte klimatkrisen, som kommer drabba oss människor såväl som djuren, som lika angelägen att ta itu med som pandemin? Hotet från pandemier och klimatförändringar är lika allvarliga men vi har ingen ”stadsklimatolog” som ger oss dagliga rapporter om hur det går för oss med klimatarbetet, hur många människor och djur som drabbas eller dör, och vilka nya åtgärder som vidtas, som vi alla måste vidta, för att stoppa klimatförändringarna. Är det för att de ännu inte drabbar oss lika konkret? Att hoten inte är lika närvarande, tydliga och skrämmande som dödstalen i covid-19?

I grunden har smittskydds­arbetet och klimatarbetet många likheter. Individuellt ansvar i kombination med obekväma politiska beslut krävs för att skydda dem i vår närhet såväl som långt bort, både geografiskt och tidsmässigt. Men precis som i smittspridningen av corona-viruset kan de framgångsrika effekterna av våra enskilda insatser (och uppoffringar) för klimatet bara mätas i frånvaro av negativa händelser och katastrofer. Vår bästa vägledning kommer istället från teoretiska modeller, som används både för att simulera sjukdomsspridning och klimatförändringar. Dessa modeller är dock ofta en källa till oenighet då de inte ger ett facit utan en indikation på möjliga utfall av olika åtgärder (och avsaknad av åtgärder). Verkligheten formas av hur vi agerar. Vi måste acceptera att det i en kris inte finns någon detaljerad manual och inse att kriser måste hanteras osäkerhet och mörkertal till trots. Vad hade hänt med dödstalen i Covid-19 om världen istället för att agera endast fokuserat på modellernas osäkerhet?

Även klimatkrisens kurva går uppåt och behöver planas ut tills vi är i balans med vad planeten mäktar med. Skillnaden är dock att när effekterna av klimatförändringarna blir ännu tydligare och konkreta riskerar det att vara för sent. Effekterna av klimatförändringarna kommer också drabba oss pandemiskt (pandemias = hela folket) och då hjälper inte ens en total nedstängning. Vårt förebyggande arbete måste därför trappas upp.

Den globala ekonomin och internationell politik har i många avseenden varit stoppklossar för kraftfulla globala klimatåtgärder, men de åtgärder som vidtagits under corona-pandemin hade varit omöjliga utan dem. Även om restriktionerna har stora positiva effekter på luftkvalitet, stadsmiljöer och minskade globala utsläpp är ett stillastående samhälle inte hållbart och har liten effekt på den skada vi redan har orsakat människor, djur och miljö. Men det finns erfarenheter som kan utnyttjas för att hitta hållbara lösningar även för klimatkrisen.

Det är dags för oss att verkligen ta lärdom av det som pågår och omsätta dessa lärdomar i handling. Telemöten är mer klimatsmarta än flygresor, att zooma in på jobbet mer klimatsmart är att sitta i bilkö. Vi behöver en klimatsmart väg framåt istället för att längta efter att allt ska bli ”som vanligt” igen. Det behövs tvärvetenskaplig forskning som samverkar över olika forskningsfält i samklang med ansvarsfull och kraftfull global politik, för att åstadkomma en hållbar global ekonomi med ett socialt samvete. Vi behöver tekniska innovationer, ny kunskap och insikter för att förebygga både pandemier och klimatförändringar. Det tycks plötsligt finnas obegränsat med forskningsmedel för covid-19, och dessutom både politisk och individuell vilja att göra allt som krävs – det visar på vår förmåga att kunna hjälpa både oss själva och andra. Var finns denna vilja och handlingskraft när det handlar om att rädda den jord vi lever på?

Covid-19 har visat att världens länder kan agera kraftfullt och erfarenheterna ger hopp inför hur vi kan ta oss an klimathotet under kommande år, lite klokare och framförallt mer effektivt. Det är fullt förståeligt att fokus just nu är på covid-19, men det går att intressera sig för två viktiga frågor samtidigt. Vi måste hjälpas åt, alla tillsammans, både mot pandemier och klimatförändringar.

Susanna Sternberg Lewerin

Leg veterinär, Professor i epizootologi & smittskydd

Johan Lindsjö

Leg veterinär, MSc i vilthälsa

Lena-Mari Tamminen

Leg veterinär, veterinärmedicine doktor i epidemiologi

Elina Åsbjer

Leg veterinär, epidemiolog

Ivar Vågsholm

Leg veterinär, Professor i livsmedelssäkerhet