Debatt: Kuppen mot Corbyn pekar på S-problem

I en stadgemässigt tveksam förtroendeomröstning i brittiska arbetarpartiets parlamentsgrupp förlorade partiordföranden stort. 81 procent av de socialdemokratiska parlamentsledamöterna förklarade sitt missnöje mot Jeremy Corbyn. Ändå avgår han inte. 

Förtroendeomröstningen i parlamentet är ett bevis på hur socialdemokratiska parlamentsledamöter är rädda för socialism. De väljer ett kritiskt tillfälle för att slå till mot den vänsterinriktade partiledaren.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I Sverige fick partibyråkraterna också öppet mål hösten 2011 när Juholt-skandalen briserade. Men det är sällan sakfrågorna det handlar om. Det handlar om vissa partibyråkraters rädsla för förändring. Symtomatiskt är att kuppmakarna inte har medlemsstöd. Angela Eagles, som förutspås utmana Corbyn om ledarposten, har sitt lokala parti emot sig. De har i stället valt att stötta Corbyn.

Precis som 2011/2012 i Sverige framställs det som att socialdemokratin styr landet när den egentligen är i opposition. Den svenska regeringens nyliberalism gick under radarn medan allt ljus hamnade på Socialdemokraternas interna problem. 

Nu är det i stället Corbyn som är ansvarig för att Storbritannien lämnar EU, en förändring som initierades av Tory-regeringen som ett sätt att vinna val och som drevs fram av högerpopulismen i Ukip. Att Corbyn ökat medlemstalet i partiet dramatiskt och att han faktiskt fick Labourväljarna att rösta Bremain märks inte. 

Vad var egentligen tredje vägen, den strategi som europeiska socialdemokratiska partier drivit sedan 90-talet? Det är den som Blairanhängarna i Labour och många andra socialdemokrater i Europa håller högt. Storbritanniens arbetarklass plågades under 80-talet av Thatchers reaktionära avregleringslinje. Hela arbetarrörelsen pressades tillbaka i världen. I stället för att utmana denna reaktion beslutade sig Labour för att pragmatiskt anpassa sig till kapitalismens triumf. Kapitalism behöver inte vara så illa om den ges ett mänskligt ansikte. 

Det främsta argumentet mot socialdemokratisk politik i ett socialdemokratiskt parti är ändå att det inte går att vinna val på det. Det är bättre att driva någon slags socialliberal eller nyliberal agenda och eventuellt vinna väljarnas förtroende, än att driva socialdemokratisk politik. Därför kan inte Corbyn vinna. 

Tredje vägen är dock oerhört överskattad. Metoden vann några val kring sekelskiftet, det ska erkännas. Blair tog Labour till nya nivåer 1997. I stället för konservativa var det nu socialdemokrater som fick leda den nyliberala avregleringspolitiken. Man kan hävda att de socialdemokratiska partierna inte hade något annat val än anpassning till högern, men det visar i så fall att tredje vägen faktiskt varit oförmögna att driva socialdemokratisk politik. 

PSOE i Spanien har fallit ihop och utmanats av Podemos, Pasok i Grekland försvann totalt, socialisterna i Frankrike krisar, SPD i Tyskland är handlingsförlamade av CDU, Socialdemokraterna i Sverige är en skugga av sitt forna jag. 

Den tredje vägen är inte alls mer valbar än en socialistisk väg. De arbetande klasserna i Europa har påtvingats materiella försämringar av det internationella kapitalet administrerat av socialdemokratiska regeringar. De har också blivit än mer nedtryckta efter kapitalismens kris 2008. De reagerar med att stötta partier som kan svara på deras frustration – Socialdemokraterna har inte gjort det. Både fascistiska och socialistiska rörelser har växt fram som reaktion på det internationella kapitalets förtryck. 

Här blir det smärtsamt tydligt att medan socialisterna i Podemos och Syriza har velat utmana bankerna och kapitalet, så har Socialdemokraterna accepterat eftergiftspolitiken. 

Samma opinionssiffror som många i det svenska partiet tyckte var för låga, är nu de flesta nöjda med. När Juholt avgick hade Socialdemokraterna dåliga siffror vilket var ett starkt argument för hans avgång. Partihögern har visat att de inte kan prestera bättre siffror själva. 

Kuppförsöket mot vänstern i Labour är ett misslyckande. Inte för Jeremy Corbyn, utan för den grupp av parlamentariker som förlorat kontakten med sina medlemmar och den arbetarklass de en gång valdes för att företräda. 

Om medlemmarna har förtroende för Corbyn med 60 procent, och parlamentsledamöterna har förtroende för honom med 19 procent, då är det kanske dags för medlemmarna att rösta om vilket förtroende de har för sina parlamentsledamöter?