Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Kunskap ett viktigt botemedel mot rädslor och populism

Bild: Bild: Leif R Jansson/TT

Dagens ETC.

Samtidigt som forskning visar att det finns en tendens att överskatta synliga problem på offentliga platser har tiggeriet i Europa lockat fram populistiska utspel och aktiverat grupper som sprider rädslor hos allmänheten och förstärker myter. Saklighet, fakta och välbelagda kunskaper är en viktig förutsättning för att kunna hantera situationen och ge frågan rimliga proportioner, skriver Bo J A Haglund och Hans Swärd.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Vi har just redigerat ett temanummer av Socialmedicinsk tidskrift, nämligen ”Den nya utsattheten – om EU-migranter och tiggeri” (nr 3 2015) . Helt ny kunskap presenteras om de fattiga EU-medborgare som tigger i Norden och tiggeriet analyseras som ett nygammalt globaliserat samhällsproblem. Medverkar gör bland annat en rad forskare, experter och personer som arbetar med gruppen. I texterna redovisas också pågående insatser och hur strategier kan utvecklas för att lindra problemen. Av innehållet kan vi dra några slutsatser.

I medierna förekommer rubriker som ”Antalet tiggare i Sverige ökar lavinartat”, ”Antalet tiggare i Sverige har fördubblats”, ”Kraftig ökning av tiggare som sover på gatorna”.  I insändare har uttryckts en rädsla för att vårt välfärdssystem håller på att falla samman med alla tiggare.

Faktum är att vi i dag inte vet hur många fattiga EU-medborgare som vistas i landet. Att människor från EU-länder i östra Europa som tigger på gator och torg i västra Europa har ökat sedan 2007 är dock klart. Forskning visar emellertid att det finns en tendens att överskatta synliga problem på offentliga platser. Enligt skattningar av myndigheter och frivilligorganisationer kan det som mest ha funnits mellan 4 000 – 6 000 fattiga EU-medborgare i Sverige i mars/april 2015.

Om vi ska relatera dessa tal till någon fixpunkt fanns det vid senaste nationella hemlöshetskartläggningen i Sverige 34 000 hemlösa under en mätvecka år 2011 och Socialstyrelsen räknar i senaste Social Rapport (2010)  med att det kan finnas mellan 10 000 – 30 000 papperslösa i landet. Dessa grupper syns inte på samma sätt i det offentliga rummet. Därför väcker de inte lika stor uppmärksamhet. Som det har påpekats från EU-håll bör fenomenet vara hanterbart i avvaktan på långsiktiga lösningar. De fattiga EU-medborgare som vistas i Sverige ligger inte vårt välfärdssystem till last. EU:s örlighetsdirektiv (2004/38EG) innebär att medborgare har rätt att resa till annat land inom EU och vistas upp till tre månader i medlemslandet utan särskilda tillstånd eller krav på försörjning. Däremot får de inte tillträde till vårt socialförsäkringssystem.

Uppenbart är att tiggeriet i Europa har lockat fram populistiska utspel och aktiverat grupper som sprider rädslor hos allmänheten och förstärker myter. Inte minst på de sociala medierna förekommer ett växande antal grupper, både på riks- och på lokalnivå, som sprider rasistiska budskap och medvetna lögner. De handlar om att tiggarna i ”verkligheten” är rika, ”organiserade i kriminella ligor”, är ”parasiter”, ”avskum” och bör kastas ut ur landet. I många länder i Europa säger extrema grupper att de vill skydda samhället mot flyktingar och tiggande romer.  Risken finns att politiska partier hakar på den populistiska trenden, ifrågasätter EU-systemet och den fria rörligheten och kräver olika förbud utan att ta reda på om åtgärderna ger några effekter.

Vi menar att saklighet, fakta och välbelagda kunskaper är en viktig förutsättning för att kunna hantera situationen och ge frågan rimliga proportioner.  För det första behöver vi mer kunskaper om den rörliga fattigdom som har sitt upphov i en helt annan samhälls­kontext där mottagarländerna har svårt att påverka de bakomliggande mekanis­merna som skapar social exkludering. Här har regeringen ett stort ansvar för att se till att det avsätts ordentliga resurser till gränsöverskridande forskningsprogram.

För det andra har alla politiska partier och centrala myndigheter som Socialstyrelsen ett ansvar för att informera sina medlemmar och medborgarna i gemen om den forskning och kunskap som redan finns. Detta för att motverka att myter, halvsanningar och antiziganism, som sannolikt medverkar till det ökande antalet hatbrott.

Bo J A Haglund,

00:00 / 00:00