Debatt: Kristerssons ilska är inte trovärdig

Ulf Kristersson (M) är arg. Det kan jag förstå. Vi blir alla upprörda och förbannade över att en våldtäktsman får ett stort skadestånd.

Bakgrunden är kort att åldern har varit oklar på den dömde våldtäktsmannen. Justitiekanslern (JK) ger därför mannen en väldigt stor summar pengar för lidande. I relation till det lidande som offret utsatts för och dom summor som våldtäktsoffer får i skadestånd så väcker det här beslutet anstöt. JK har säkert gjort rätt i lagens mening men moraliskt är det här fel. Att det kan vara svårt att utmäta pengarna som gärningsmannen får gör det hela än mer anstötligt.

Så långt är jag överens med Kristersson. Vad som dock är problematiskt med Kristerssons upprördhet, och hans löften att om bara han får leda regeringen så kommer sådant här inte kunna ske, är som följer:

• Kristersson satt i regeringarna Reinfeldt. Det gjorde också M-topparna Tobias Billström, Elisabeth Svantesson och KU:s nuvarande ordförande Karin Enström. Moderaternas regeringar lyfte inte ett finger för att lagstiftningen skulle ändras som Kristersson nu säger sig vilja. Varken i fråga om skadestånd, ersättning vid felaktigt frihetsberövande eller utvisning av dömda brottslingar.

• Frågan handlar som sagt om huruvida mannen var över eller under 18 år. Hovrätten har bedömt mannen som under 18 år när brottet begick. Kristersson säger att om bara han fick bestämma så skulle det ske förändringar i straffvärdet även för de som är under 18 år. Men i den så kallade kommittémotion som Kristersson lade om brott och straff under riksdagsåret 20/21 står där inget om detta. Han vill slopa straffrabatten för de mellan 18-21 år men ingenstans säger han något om att de under 18 år ska få skärpta straff.

• Frågan om ersättningens storlek till någon som varit frihetsberövad för länge regleras i frihetsberövandelagen. Denna lag behandlas av konstitutionsutskottet. Senast ett betänkande hanterades där som hade uppe frihetsberövandelagen var riksdagsåret 17/18. Då föreslogs vissa ändringar i denna lag och inget parti föreslog något utöver det som regeringen föreslog. Frihetsberövandelagen berörs inte heller i Kristerssons motion året 20/21.

• Kristersson är ofta tydlig med att det är riksdagen, inte regeringen, som bestämmer vilka lagar som ska stiftas. Riksdagen har haft högermajoritet sedan valet 2006. Riksdagen har också stiftat lag själv denna mandatperioden när Moderaterna har tyckt att regeringen har varit för senfärdig. Det har skett i mitt utskott till exempel där Moderaterna tyckte det var oerhört viktigt att utöka möjligheterna att bygga Attefallshus. Moderaterna har också medvetet åsidosatt budgetlagen då de tillsammans med SD, KD och V övertrasserade statsbudgeten i våras i fråga om pengar till äldreomsorgen. Moderaterna är alltså inte sena att förbigå regeringen i frågor som de tycker att regeringen är långsam i. Inte i en enda av de frågor som Kristersson nu upprörs över har hans parti agerat som de gjort när det gällde att få bygga större Attefallshus. Och just i justitieutskottet har M, KD, SD, L och C kört över regeringen massor av gånger med tillkännagivande så att skapa majoriteter är inga problem för M om de vill.

Slutligen till den givna frågan. Vad gör regeringen då? Skadestånden ska höjas. Ungdomsrabatten för unga 18-21 år kommer att avskaffas för grova brott. Utvisning av brottsdömda skärps. Samtyckeslagstiftning är införd i våldtäktslagstiftningen. Straffen är skärpta för grova våldtäkter och ytterligare förslag är på väg för fler skärpningar. Det pågår ett arbete med att möjliggöra utmätning av skadestånd på grund av frihetsberövande för att kunna betala skulder till brottsoffer.

Avslutningsvis förstår jag att Kristersson är förbannad. Vi är många som är det. Men att han skulle ha någon trovärdighet i dessa frågor köper jag inte. Han har haft massor av chanser och möjligheter att agera men hans parti har inte gjort det. De möjligheter han haft att skynda på processerna har han dessutom försuttit genom att lämna regeringens gängsamtal. Hade Kristersson varit intresserad av resultat istället för politisk teater skulle han ha krokat arm med regeringen när han hade chansen. Istället ägnar han sig åt att försöka måla upp en bild av sig och sitt parti som helt enkelt inte är förenlig med hur de har agerat. Populism brukar sånt kallas.