Debatt: Kortsiktigheten står i vägen för klimatarbetet

Jag har arbetat som samhällsvetare och vetenskapligt baserad aktivist i mer än 40 år. Jag har varit verksam i väldigt många länder, i den akademiska världen, i ideella organisationer och i näringslivet. Hela tiden har mitt mål varit att påverka det internationella samfundet i en mer hållbar riktning. Jag har naturligtvis stött och blött och tänkt igenom mina slutsatser när det gäller alla de frågor som Rikard Warlenius lyfter i sin artikel (se s.4). Jag har mer erfarenhet och mer utbildning i både natur- och samhällsvetenskap än de flesta.

Trots detta anser jag, tyvärr, att den främsta anledningen till att vi ser så lite framsteg i ansträngningarna för att lösa klimatkrisen är människans kortsiktighet. Få personer är villiga att offra någonting idag för en osäker fördel om cirka 30 till 60 år. Denna kortsiktighet gör att de långsiktiga politikerna inte blir valda, att anställda i miljöförstörande verksamheter motsätter sig nedläggning (med bra stöd av ägarna) och att företag som inte väljer den billigaste lösningen gradvis förlorar mark i konkurrens med vinstmaximerande företag.

Jag håller helt och hållet med om att det enklaste sättet att lösa detta problem på (i teorin!) är genom demokratiska beslut om nationella och internationella regler och förbud. Men efter att ha arbetat för detta i 40 år jag har förlorat tron ​​på att vi någonsin kommer att lyckas den vägen. Och vad är alternativet? Lösningen är inte ”upplyst diktatur”. Vi har dåliga erfarenheter av en sådan upplyst despotism – något som är en viktig poäng i min ursprungliga artikel i Dagens ETC. Lösningen är vad jag har valt att kalla den ”upplyst majoritetsvälde” (enlightened majority rule), både för att väcka debatten och för att betona att tricket är att hitta förslag på lösningar som kan överleva i en demokrati. För att uppnå detta måste förslagen innebära en kortsiktig förmån för en (knapp) majoritet av väljarna.