Debatt. .

2019-11-04 07:12
Samtidigt som kommunerna fick ta över nya ansvarsområden, som skola och äldreomsorg förbjöds de att höja skatten, skriver Kerstin Eldh. Bild: Pontus Lundahl/TT
Samtidigt som kommunerna fick ta över nya ansvarsområden, som skola och äldreomsorg förbjöds de att höja skatten, skriver Kerstin Eldh.
Puffetikett
Dagens ETC

Kommunernas kris är en medveten nyliberal kris

Dagligen läser vi om kommuner som inte klarar sin ekonomi och som skär ner på viktig samhällsservice som äldreomsorg och skolor. Det låter som det beror på en slump eller för många flyktingar, men i själva verket är det resultatet av en nyliberal strategi som går flera årtionden tillbaka. Att skapa kriser som förevändningar för nerskärningar är nyliberalismens själva livsluft. Det skriver Kerstin Eldh.

Redan när den nyliberala politiken började göra avtryck på 1980-talet kom det första slaget mot den kommunala ekonomin, som dessförinnan varit god. Då avskaffades rätten för kommuner att beskatta företag. Det motiverades med att det skulle bli mer jämlikt om de fick bidrag av staten. Sedan gick det lätt att skära i statsbidragen.

Kjell-Olof Feldt (S), som var finansminister på 1980-talet, och hans närmaste medarbetare, som kallades kanslihushögern, bröt med traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik. Palmes favoritpoet, Ragnar Thoursie, skrev om Feldt: ”Hans medarbetare Klas Eklund har författat en PM som ställer upp den svenska Välfärden för avrättning”.

Att flytta över kostnader från staten till kommunerna för att dessa sedan skulle tvingas skära i kostnaderna blev en medveten strategi.

För något år sedan berättade den före detta S-riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand i Sydsvenskan om hur det skedde på skolans område: ”Jag deltog som ledamot i riksdagens utbildningsutskott i beslutet att kommunalisera lärartjänsterna och skolan 1989. I detta har Göran Persson (S) tilldelats huvudrollen, men i verkligheten var det finansminister Kjell-Olof Feldt (S) som av statsfinansiella skäl ville vältra över kostnaderna på kommunerna. Han bearbetade under lång tid skolminister Bengt Göransson (S), som dock inte lät sig rubbas. Först med Perssons entré som skolminister kunde kommunaliseringen förverkligas.”

Den skattereform som Socialdemokraterna och Folkpartiet genomförde 1990/1991 innebar att 85 procent av befolkningen bara skulle betala kommunalskatt som är platt och inte gör någon skillnad på olika inkomstnivåer.

Det var val 1991, men i valdebatten talades det inte om den stora förändring som var på väg. Det handlade om den nya kommunallagen som S hade förberett och som M införde efter valet 1991 under vad journalisten Margareta Norlin kallade ”en öronbedövande tystnad”.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Kommunallagen tillhör inte grundlagarna, men den nya lagen medförde förändringar på djupet av samhällssystemet.  Den tog bort de flesta statliga regleringarna av hur kommunernas verksamhet skulle bedrivas, var besluten skulle fattas och vilken nivå samhällsservicen skulle leva upp till. Kravet i den gamla kommunallagen, att kommunala bolag inte fick göra vinst utan att deras verksamhet skulle ge medborgarna så billig och bra service som möjligt, togs bort i den nya kommunallagen.    

Samtidigt som kommunerna fick ta över nya ansvarsområden, som skola och äldreomsorg förbjöds de att höja skatten. Det kommunala skattestoppet varade till och med 1993. När det avskaffades gjordes det med förbehållet att de kommuner som trots allt höjde skulle få sina statsbidrag minskade i motsvarande utsträckning – en rätt effektiv avskräckning. Naturligtvis blev det ekonomisk kris i kommunerna.

På det här sättet var det i praktiken riksdagen som tog beslutet när de stora massavskedandena skulle genomföras på 1990-talet, men ansvaret flyttades över till kommunerna, som själva fick avgöra vad som skulle offras. Den nya kommunallagen gjorde att de kunde svara med att införa finurliga system för att dribbla beslut mellan olika nämnder; “att dölja kopplingen mellan beslut och beslutsfattare”.  Beställare-utförare-modellen blev populär.

Till följd av detta avskedade kommunerna massor av anställda inom skolor och omsorg.   Samtidigt som befolkningen ökade, sjönk antalet anställda inom kommuner och landsting med drygt 14 procent mellan 1991 och 1997.

Överföringen av kostnader från staten till kommunerna pågår fortfarande. Vi har på senare tid sett hur nerskärningarna i LSS har lett till att kostnader vältrats över från staten till kommunerna.

Försäkringskassans många avslag på sjukskrivningar har lett till att kommunerna måste betala socialbidrag eller som det nu heter försörjningsstöd till personer som annars skulle ha levt på statliga pengar från Försäkringskassan.   

Det senaste exemplet är nerläggningen av större delen av Arbetsförmedlingen, vilket bland annat fått Malmös S-kommunalråd Stjernfeldt Jammeh att gå samman med Landskronas SD-lutande L-kommunalråd Strandberg och klaga över hur det ökar kostnaderna för deras kommuner.

En viktig del av nyliberalismens strategi är att skapa strukturer som gör det svårt att vända utvecklingen.  En sådan struktur är överföringen av kostnader från staten till kommuner. Till skillnad från statens möjligheter att variera sitt skatteuttag så omöjliggör kommunernas platta skattesystem överföringar från rika till fattiga.

Kerstin Eldh 
Aktiv i nätverket Gemensam välfärd