Debatt: Klasspolitik gjorde S till hela folkets parti – vi kan göra det igen

Att försöka bortförklara det med att vi har flera partier, eller uppnådde bättre resultat än opinionsundersökningar och att nöja sig med det är en farligt enkel analys. Jag tror att socialdemokratins strukturella nedgångar måste sökas djupare för att nå nya framgångar.

Jag arbetade heltid för SSU i valrörelsen 1976, minns all glädje men också det oerhörda att vårt parti förlorade regeringsmakten efter 44 år. Konstaterar i efterhand att de borgerliga trepartiregeringarna, förutom sönderfall och splittring, i all huvudsak förde en politik som hade en socialdemokratisk grundton. Vi befann oss kanske i det som den brittiske historikern, Eric Hobsbawm, betecknade som det korta århundradet. Nämligen ett 1900-tal, som efter krigen och fram till senare -70 tal präglades av politik för full sysselsättning, välfärd och minskade klyftor i alla demokratiska länder.

Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Det var en socialdemokratisk skördetid. Inte minst i vårt land hade partiet utvecklats från ett klassparti till ett i bästa mening ”folkparti”. Utbyggnad av gemensam välfärd samt sociala försäkringar band samman samhällsgrupper i solidaritet och jämlikt tänkande. Socialdemokratin var vänd mot framtiden och var trygg i värderingar.

Min upplevelse är att socialdemokratin, världen över, inte orkade motverka och ideologiskt bekämpa den mäktiga och ekonomiska kraft som bar fram nyliberalismen. Samhälle byttes mot marknad.

Gemenskap mot individ. Penning trängde undan humanism. Jag tror inte att vi riktigt förstår att två årtionden av nyliberalism har plöjt lika djupa fåror som knappa fyrtio år av socialdemokrati.

Tillsammans med en stark globaliseringsprocess och försvagad välfärd påverkades socialdemokratin i sina kärnområden. Detta förstärktes i finanskrisen 2008. De gamla vapnen hade glidit oss ur händerna.

Socialdemokratin hade inte något egentligt svar på vare sig finanskris eller den tidigare nyliberalismens skördetid. Klyftorna har tillåtits öka.

Åtskilliga socialdemokratiska partier hade fångats av ett politiskt ”mittentänkande” och låtit, förvisso viktiga, identitetsfrågor prägla dagordningen. Enligt min uppfattning kan ett socialdemokratiskt parti aldrig söka mitten, det gäller att bestämma vad som är mittpunkten. I grunden var det tydlig klasspolitik som gjorde socialdemokratin till hela folkets parti.

Det är inte historiskt nytt, men djupt deprimerande och farligt när högerpopulistiska partier fångar delar av arbetarklassen i främlingsfientlighet, samt politik som riktar sig mot arbetarklassen. Denna grundläggande analys är angelägen för att återskapa en stark socialdemokrati.

Så, till den nyligen avslutade valrörelsen. Utan tvekan ändrade den socialdemokratiskt ledda regeringen politikens inriktning under mandatperioden. Men vi använde valrörelsens inledning till brott och straff, samt migration. Bortaplan med sockiplast, medan motståndarna använde skruvdobbar.

Det var inte en lysande strategi.

Valrörelsens slutskede skapade mobilisering när vi talade välfärd och sökte konflikt om vinstjakt och resurser till det gemensamma. Men kring vår agitation hängde LSS, sjukförsäkring och pensionsålder med som en demobiliserande faktor. Jag tror att kommande socialdemokratisk regeringsmakt måste bygga på ett starkt socialdepartement och ett starkt finansdepartement, statsrådsberedningen är den naturliga medlaren. Nu hade vi ett starkt finansdepartement.

Slutligen måste den kraft som partiorganisationen visade i valrörelsen tas till vara. Det är tid att föra ut viktiga frågor till diskussion och rådslag. Socialdemokratins tid är inte över. Tillsammans kan vi skapa en ny kraft.