Debatt: Kärnkraft gör samhället sårbart

Det Ukrainska kärnkraftverket i Zaporizjzja ligger som bekant i stridsområdet och ofta kommer oroande rapporter därifrån. I krigets inledande skede förekom också stridshandlingar inom kontaminerade områden vid Tjernobyl.

Mig veterligen är det första gången i historien som anläggningar för kärnkraft berörs av krig. Detta samtidigt som vårt eget säkerhetsläge bedöms vara det sämsta sedan kalla kriget. Det svenska försvaret rustas upp, ett Nato-inträde förestår och den civila beredskapen stärks. I det sammanhanget skulle det vara självklart att väga in kraftproduktionens sårbarhet på ett tydligt sätt.

Det borde nu vara uppenbart för alla att system och anläggningar för energiförsörjning blir krigsmål. Alla internationella konventioner till trots är alltså inte ens kärnkraftverk undantagna även om den riktigt stora katastrofen ännu inte inträffat. Varför debatteras inte detta?

Kärnkraften förutsätter storskalighet trots allt tal om mindre kärnkraftanläggningar, SMR. Men även om de enskilda reaktorerna är mindre måste de etableras på många platser och blir då ändå en del av en storskalig struktur. Bevakning kontroll, drift, underhåll och övervakning mm är inte något som utförs av lokala vaktmästare. Det är mycket speciell kompetens som behövs i alla led. Och vad många inte känner till är att bara cirka 35 procent av den energi som genereras i ett kärnkraftverk blir till elenergi. Huvuddelen måste kylas bort. I ­Sverige sker det idag via kylvatten som släpps ut i havet. Lokalt påverkar detta resursslöseri havsmiljön negativt. Men en tanke med SMR är att också värmen ska kunna tas tillvara. Då måste SMR-­reaktorerna byggas nära bebyggelse eller industrier och anslutas till fjärrvärmenät.

Vi får således små men många kärn­anläggningar nära där människor vistas. Kanske till och med mitt i våra storstäder. Med ett sådant koncept menar jag att vi inte bara befäster storskaligheten utan också ökar sårbarheten dramatiskt. Bara tanken på hot om sabotage eller attack mot kärnanläggningar borde lyfta dessa aspekter till helt nya nivåer.

Förvisso byggs både vindkraft och solel också storskaligt, det ser vi många exempel på. Och ett stort vindkraftfält till havs kan givetvis också slås ut, enklast genom att förstöra anslutningskablarna. Men skadorna blir trots allt begränsade i tid och rum. Och det är inte heller tekniskt nödvändigt att bygga vindkraft och solanläggningar storskaligt. Det finns gott om anläggningar i olika skalor av både typerna. Ett stort antal utspridda anläggningar av olika storlek kan både fungera individuellt eller sammankopplade vilket ger en fantastiska möjligheter att minska sårbarheten.

Men storskaligheten har starka tillskyndare och jag anar ­lobbyister i detta. Att regelverken missgynnar en mer småskalig elproduktion som i sin tur är mindre känslig för sabotage och missöden, och i värsta fall krigshandlingar, har en anledning.

Jag är djupt misstänksam mot den politiska ledningen när det gäller övergripande åtgärder för att minska sårbarheten i vårt energisystem. Eller inser man rentav problemet men vågar eller vill inte utmana stordrifts­före­språkarna som ju är de stora kapitalägarna?