Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: JA är socialdemokratins självmordsstrategi

”Är inte priset för att få sitta kvar vid makten alldeles för högt, för många socialdemokrater och för väljarna?”, undrar debattören Peter Sundborg. På bilden syns Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C). 
”Är inte priset för att få sitta kvar vid makten alldeles för högt, för många socialdemokrater och för väljarna?”, undrar debattören Peter Sundborg. På bilden syns Stefan Löfven (S) och Annie Lööf (C).  Bild: Bild: Henrik Montgomery/TT

Dagens ETC.

Priset för att sitta vid makten är för högt när Socialdemokraterna måste genomföra Januariavtalet. En så kraftig högervridning kommer sannolikt att ses som unik av framtidens historiker, skriver Peter Sundborg och tycker att Sverige ska titta på vad Social­demokraterna i Danmark har gjort.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Göran Greider är ingen vän av Januariavtalet. Däremot, skriver han i en ledare i Dagens ETC (2019-08-14), hade det varit en självmordsstrategi för socialdemokraterna att släppa makten och gå i opposition. Det hade lett till att det ”socialdemokratiska partiet fallit ihop av inre strider och marginaliserats”.

Men är inte det vad vi ser just nu? Det var länge sedan den inre oenigheten inom arbetarrörelsen var så omfattande. Jag tänker då inte framför allt på Reformisternas framträdande, utan på den starka kritiken mot januariavtalet inom facket och delar av partiapparaten. Flera stora fackförbund, bland andra Byggnads och Pappers, har ställts sig mycket kritiska till hela avtalet. LO-ordföranden är inte glad och kallar avtalet för ”jävligt omodernt”. Till och med i den socialdemokratiska idétidskriften Tiden publiceras kritiska artiklar. Det är ingen tillfällighet att de fackliga protesterna mot januariavtalet är betydande. Flera av avtalets punkter utgör försämringar inom arbetsrätten.

Om Socialdemokraterna gått i opposition hade vi med största sannolikhet fått en högerregering, skriver Greider, och det är sant. Men samtidigt hade möjligheterna för en vänstervridning av politiken på sikt varit mycket större än de är idag. Den kraftiga kritik som kommit till uttryck inom arbetarrörelsen mot januari­avtalet visar att det finns en, oväntat stark, socialdemokratisk vänster som inte vill ha mer nyliberalism. Det är lättare för Socialdemokraterna att gå åt vänster när de är i opposition. Det visar inte minst exemplet Danmark, där ­Socialdemokraterna gjorde en tydlig vänstersväng under oppositionen.

Greider menar att det är bättre med en socialdemokrati vid makten än ett högerblock. Naturligtvis är det så, men i så fall en socialdemokrati som är socialdemokratisk och inte centerpartistisk/liberal. Greider tänker inte tanken ända ut. Om S gått i opposition hade vi inte haft något januariavtal. Då hade S varit emot många av de saker man nu ”tvingas” vara för. När utredningen om förändringar i LAS tillsattes sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att ”Det är bara att vara ärlig i att delar av de här direktiven är smärtsamma för oss socialdemokrater”. I opposition hade S varit emot försämringar i LAS, man hade sannolikt var emot marknadshyror och privatisering av arbetsförmedlingen.

Är inte priset för att få sitta kvar vid makten alldeles för högt, för många socialdemokrater och för väljarna? Trots att socialdemokratin har sin del i skulden för att Sverige under de senaste decennierna utvecklats i allt mer nyliberal riktning, utgör ändå Januariavtalet ett mycket kraftigt brott i socialdemokratins utveckling. En så kraftig högervridning, genomförd över en natt, kommer sannolikt att ses som unik av framtidens historiker. Avtalet är i huvudsak inriktat på att på olika sätt underlätta för näringslivet. Januariavtalet går in för att lösa nyliberalismen problem med ännu mer nyliberalism. Det saknas ett kritiskt perspektiv på den senaste tidens utveckling i Sverige, med ökade klyftor, kris och kaos inom skola och vård. Avtalet har ingenting att säga till arbetare och andra med låga inkomster som fått det allt sämre.

En av dem som menar att det finns ett samband mellan en allt mer extrem nyliberalism och högerextremismen är den amerikanske författaren Henry A Giroux. I boken American Nightmare diskuterar han riskerna för en autoritär utveckling. Han använder begreppet ”neoliberal fascism”. Liksom nyliberalismen är extremhögern fackföreningsfientlig och inriktad på att försämra arbetslagstiftningen. Nyliberalismens ultraindividualism och förakt för svaghet underblåser högerextremismen. Giroux menar att den extrema nyliberalismen gynnar en form av gangsterkapitalism som undergräver de demokratiska institutionerna genom att ta ifrån dem mer och mer makt. Sedan använder nyfascisterna i sin tur den maktlösa demokratin som ett argument för att det behövs ”lag och ordning”. Mer nyliberalism innebär därför i sig, att man stärker högerkrafterna. Går inte detta på tvärs emot hela syftet med januariavtalet?    

Nu under hösten ska regeringen, L och C förhandla om vilka punkter i avtalet som inom den närmaste framtiden ska nu ska implementeras. Det är inte omöjligt att punkt 17 i avtalet sätts upp på dagordningen. Den säger att det ska införas etableringsjobb med lägre lön, och dessutom att statligt etableringsstöd ska utgå till bemanningsföretag och företag utan kollektivavtal. Detta är ett slag i ansiktet på facket. LO är emot att bemanningsföretag får etableringsstöd, eftersom det skulle innebära att inhyrd personal tränger undan fast anställda. Byggnads har sagt nej till etableringsjobb över huvud taget. Och att ge statligt stöd till företag utan kollektivavtal går emot allt vad fackföreningsrörelsen, och fram till nu även socialdemokratin, stått för.

Är det inte snarare Stefan Löfven som just nu är inne på en självmordsstrategi? När hela Januariavtalet är förverkligat och mandatperioden löpt ut – hur mycket stöd har då Social­demokraterna kvar bland väljarna? 15 procent? Kanske inte ens det. Jag menar att Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet bör ta första möjliga chans att rikta misstroende mot regeringen och på så sätt rädda socialdemokratin från sig självt.

Göran Greider vurmar för vänsteralternativ. Det finns alternativ, närmare än han kanske vet. Om Greider inte redan gjort det uppmanar jag honom att läsa det danska regeringsprogrammet. Det är nämligen, under de förhållanden som råder i världen och i Norden, ett ganska bra program. Den danska regeringskoalitionen är inte resultatet av en plötsligt uppdykande vänsterpopulistisk rörelsen av typ Syriza i Grekland. Koalitionen består av väl etablerade partier. Regeringsprogrammet är snarare ett resultat av en vänsterrörelse på gräsrotsnivå där den danska fackföreningsrörelsen, vad jag förstår, spelat en viktig roll. Vänsterrörelsen lyckades också, som grädde på moset, oskadliggöra Dansk Folkeparti.

Först ska jag säga att det är livsviktigt att det hela tiden bråkas om Januariavtalet och Peter Sundborgs inlägg har en rad poänger. Men jag menar att Sundborg gör en felanalys. Han inser inte den enorma agendasättande makt som ligger i att ha regeringsmakten: I krislägen har man nyvalsinstrumentet och medan man regerar kan förslag läggas och uttalanden göras som medierna helt skulle ignorera om partiet satt i opposition. Och ett skäl till att jag trots allt säger ja till Januariavtalet är att politiken framöver sannolikt blir tumultarisk, rörig och föränderlig, särskilt med en väntande lågkonjunktur som radikalt kan spetsa till alla fördelningskonflikter. Ideologiskt har nyliberalismen kroknat. Bland vanligt folk väcker den noll entusiasm och knappt bland eliterna heller. Mycket i politiken idag tror jag handlar om tålamod, det vill säga modet att rida ut den nyliberala storm vi idag rimligen ser slutet på.

Sedan tror jag att Sundborg och många andra inte riktigt fattar vad ett parti är. Man ser det på avstånd, utifrån och gör sina analyser. Men ett parti som frivilligt släpper ifrån sig möjlig makt kommer i längden ingen att tro på. Allt eller inget, det är en ganska vanlig vänsterhållning. Jag tror det är en fullkomligt förödande vanmaktslinje som bäst passar heltidsrevolutionärer eller de som redan har det bra och egentligen inte behöver oroa sig för vad en högerregering gör med välfärd, skatter, privatiseringar. En högerregering, stödd av SD, hade gett både konservatism och nyliberalism extra livstid.  

Det danska exemplet haltar svårt. Dansk socialdemokrati har gått till vänster i välfärdsfrågorna, det är sant. Men danska S har också anammat en hel del av den högerpopulistiska agendan och just därför fått med sig en del tidigare förlorade arbetarväljare. Jag är själv för den mer restriktiva migrationspolitik som svenska S numera företräder, men bara av praktiska skäl och jag är livrädd för det danska S-steget där också retorik och ideologi i migrationsfrågan tas över från högern.

Göran Greider

00:00 / 00:00